1 Kungaboken 8

¹Sedan samlade Salomo de äldste i Israel och alla stamhövdingar, ledarna för de förfäders husen hos Israels söner, till kung Salomo i Jerusalem, för att föra upp Herrens förbundsark från Davids stad, som är Sion.

²Alla Israels män samlades inför kung Salomo vid högtiden, i månaden Etanim, som är den sjunde månaden.

³Sedan anlände alla Israels äldste, och prästerna bar arken.

⁴De förde upp Herrens ark, mötestältet och alla de heliga redskap som fanns i tältet; och prästerna och leviterna bar dem upp.

⁵Och kung Salomo och hela Israels församling, som var samlad till honom, var med honom inför arken, och offrade så många får och oxar att de inte kunde räknas eller numreras.

⁶Sedan placerade prästerna Herrens förbundsark på sin plats, inne i husets innersta helgedom, i det allra heligaste, under kerubernas vingar.

⁷Ty keruberna bredde ut sina vingar över arkens plats, och keruberna gav ett skydd över arken och dess stänger ovanifrån.

⁸Men stängerna var så långa att stängarnas ändar kunde ses från den heliga platsen framför den innersta helgedomen, men de kunde inte ses utanför; de är kvar där till denna dag.

⁹Det fanns inget i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade där vid Horeb, där Herren slöt ett förbund med Israels söner när de kom ut ur Egyptens land.

¹⁰Och när prästerna gick ut ur den heliga platsen, fyllde molnet Herrens hus,

¹¹så att prästerna inte kunde stå och tjäna på grund av molnet, ty Herrens härlighet fyllde Herrens hus.

¹²Då sade Salomo, "Herren har förklarat att Han skulle bo i det tjocka molnet.

¹³Jag har verkligen byggt Dig ett storslaget hus, en plats för Din boning för evigt."

¹⁴Sedan vände kungen sig för att välsigna hela Israels församling, medan hela Israels församling stod.

¹⁵Han sade, "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som talade med sin mun till min fader David, och har fullbordat det med sina händer, sägande,

¹⁶'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten, valde jag inte en stad från alla Israels stammar där jag skulle bygga ett hus så att mitt namn skulle vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.'

¹⁷Nu var det i min fader Davids hjärta att bygga ett hus för Herrens namn, Israels Gud.

¹⁸Men Herren sade till min fader David, 'Jag såg att det var i ditt hjärta att bygga ett hus för mitt namn, och du har gjort väl i att ha denna önskan.

¹⁹Men du skall inte bygga huset, för din son som skall födas åt dig, han skall bygga huset för mitt namn.'

²⁰Nu har Herren fullbordat sitt ord som Han talade, ty jag har stigit upp i min fader Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren lovade, och jag har byggt huset för Herrens namn, Israels Gud.

²¹Och jag har där ställt en plats för arken, i vilken Herrens förbund är, som Han slöt med våra fäder när Han förde dem ut ur Egyptens land."

²²Sedan stod Salomo inför Herrens altare i närvaro av hela Israels församling, och lyfte sina händer mot himlen.

²³Han sade, "O Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som Du i himlen ovan eller på jorden nedan, som håller förbundet och visar trofasthet mot Dina tjänare som vandrar inför Dig med hela sitt hjärta,

²⁴som har hållit med Din tjänare, min fader David, det som Du lovade honom; Du har talat med Din mun och har fullbordat det med Din hand, som det är denna dag.

²⁵Nu då, Herre, Israels Gud, håll med Din tjänare David, min fader, vad Du har lovat honom, sägande, 'Du skall inte sakna en man att sitta på Israels tron, om bara dina söner är noga med sin väg, att vandra inför Mig som du har vandrat.'

²⁶Nu då, Israels Gud, låt Ditt ord bekräftas, som Du har talat till Din tjänare, min fader David.

²⁷Men kan Gud verkligen bo på jorden? Se, himlen och de högsta himlarna kan inte rymma Dig, hur mycket mindre detta hus som jag har byggt!

²⁸Men vänd ändå Din uppmärksamhet till Din tjänares bön och till hans vädjan, Herre min Gud, att lyssna till ropet och bönen som Din tjänare ber inför Dig idag,

²⁹så att Dina ögon kan vara öppna mot detta hus dag och natt, mot den plats om vilken Du har sagt, 'Mitt namn skall vara där,' att lyssna till bönen som Din tjänare kommer att be mot denna plats.

³⁰Och lyssna till Din tjänares och Ditt folk Israels vädjan när de ber mot denna plats; hör i himlen Din boning; och när Du hör, förlåt.

³¹Om någon syndar mot sin granne och är skyldig att avlägga ed, och han kommer och svär inför Ditt altare i detta hus,

³²hör då i himlen och handla, döm Dina tjänare, fördöm den ogudaktige genom att låta hans väg komma över hans eget huvud, och rättfärdiga den rättfärdige genom att ge honom efter hans rättfärdighet.

³³När Ditt folk Israel blir besegrat inför en fiende för att de har syndat mot Dig, om de vänder sig till Dig igen och bekänner Ditt namn och ber och vädjar till Dig i detta hus,

³⁴hör då i himlen, förlåt Ditt folk Israels synd, och återställ dem till det land som Du gav till deras fäder.

³⁵När himlen är stängd och det inte finns något regn för att de har syndat mot Dig, och de ber mot denna plats och bekänner Ditt namn och vänder sig från sin synd när Du plågar dem,

³⁶hör då i himlen och förlåt Dina tjänares och Ditt folk Israels synd; lär dem verkligen den goda vägen på vilken de ska vandra. Och sänd regn över Ditt land, som Du har gett till Ditt folk som en arvedel.

³⁷Om det finns hungersnöd i landet, om det finns pest, eller bladmögel eller mögel, gräshoppor eller gräshoppor, om deras fiende belägrar dem i deras städers land, vilken plåga, vilken sjukdom det än är,

³⁸vilken bön eller vädjan som än görs av någon eller av hela Ditt folk Israel, var och en som känner sitt eget hjärtas plåga, och sprider sina händer mot detta hus,

³⁹hör då i himlen Din boning, och förlåt, och handla och ge var och en efter alla hans vägar, vars hjärta Du känner—ty Du ensam känner alla människors hjärtan—

⁴⁰så att de kan frukta Dig alla de dagar de lever i landet som Du har gett till våra fäder.

⁴¹Även beträffande främlingen som inte är av Ditt folk Israel, när han kommer från ett avlägset land för Ditt namns skull

⁴²(ty de kommer att höra om Ditt stora namn, och Din mäktiga hand, och Din uträckta arm), när han kommer och ber mot detta hus,

⁴³hör då i himlen Din boning, och gör enligt allt som främlingen ropar till Dig om, så att alla jordens folk kan känna Ditt namn, att frukta Dig som Ditt folk Israel gör, och att de kan veta att detta hus som jag har byggt är kallat med Ditt namn.

⁴⁴När Ditt folk går ut i strid mot sin fiende, på vilken väg Du än sänder dem, och de ber till Herren mot den stad Du har valt och det hus jag har byggt för Ditt namn,

⁴⁵hör då i himlen deras bön och deras vädjan, och stöd deras sak.

⁴⁶När de syndar mot Dig (ty det finns ingen som inte syndar), och Du blir vred på dem och överlämnar dem till fienden, så att de förs bort som fångar till fiendens land, långt borta eller nära;

⁴⁷om de tar det till hjärtat i landet där de har blivit bortförda som fångar, och omvänder sig och vädjar till Dig i sina fångares land, sägande, 'Vi har syndat och gjort fel, vi har handlat ogudaktigt';

⁴⁸om de vänder tillbaka till Dig med hela sitt hjärta och hela sin själ i sina fienders land som har tagit dem som fångar, och ber till Dig mot sitt land som Du har gett till deras fäder, den stad som Du har valt, och det hus som jag har byggt för Ditt namn,

⁴⁹hör då i himlen Din boning deras bön och deras vädjan, och stöd deras sak,

⁵⁰och förlåt Ditt folk som har syndat mot Dig, och alla deras överträdelser som de har begått mot Dig, och gör dem till föremål för medlidande inför dem som har tagit dem som fångar, så att de får medlidande med dem.

⁵¹Ty de är Ditt folk och Din arvedel som Du förde ut ur Egypten, från järnugnen—

⁵²så att Dina ögon kan vara öppna för Din tjänares vädjan och för Ditt folk Israels vädjan, att lyssna till dem närhelst de ropar till Dig.

⁵³Ty Du har avskilt dem från alla jordens folk som Din arvedel, precis som Du talade genom Mose Din tjänare, när Du förde våra fäder ut ur Egypten, O Herre Gud."

⁵⁴När Salomo hade avslutat denna hela bön och vädjan till Herren, reste han sig från framför Herrens altare, från att ha knäböjt på sina knän med sina händer utsträckta mot himlen.

⁵⁵Och han reste sig och välsignade hela Israels församling med hög röst, sägande,

⁵⁶"Välsignad vare Herren, som har gett vila åt sitt folk Israel, i enlighet med allt som Han lovade; inte ett ord har fallit av alla Hans goda löften, som Han lovade genom Mose sin tjänare.

⁵⁷Må Herren vår Gud vara med oss, som Han var med våra fäder; må Han inte lämna oss eller överge oss,

⁵⁸så att Han kan leda våra hjärtan till Sig själv, att vandra på alla Hans vägar och att hålla Hans bud, Hans stadgar och Hans förordningar, som Han befallde våra fäder.

⁵⁹Och må dessa mina ord, med vilka jag har vädjat inför Herren, vara nära Herren vår Gud dag och natt, så att Han kan stödja sin tjänares sak och sitt folk Israels sak, som varje dag kräver,

⁶⁰så att alla jordens folk kan veta att Herren är Gud; det finns ingen annan.

⁶¹Låt därför ert hjärta vara helt hängivet Herren vår Gud, att vandra i Hans stadgar och att hålla Hans bud, som på denna dag."

⁶²Sedan offrade kungen, tillsammans med hela Israel, offer inför Herren.

⁶³Salomo offrade för fredsoffrens offer, som han offrade till Herren, tjugotvåtusen oxar och etthundratjugo tusen får. Så invigde kungen och alla Israels söner Herrens hus.

⁶⁴Samma dag helgade kungen mitten av gården som var framför Herrens hus, eftersom där offrade han brännoffret, matoffret och fettet av fredsoffren; ty bronsaltaret som var inför Herren var för litet för att rymma brännoffret, matoffret och fettet av fredsoffren.

⁶⁵Så höll Salomo festen vid den tiden, och hela Israel med honom, en stor församling från ingången av Hamat till Egyptens bäck, inför Herren vår Gud, i sju dagar och ytterligare sju dagar, fjorton dagar totalt.

⁶⁶På den åttonde dagen sände han folket iväg, och de välsignade kungen. Sedan gick de till sina tält glada och lyckliga i hjärtat på grund av all den godhet som Herren hade visat sin tjänare David och sitt folk Israel.