1 Thessalonikerbrevet 2

¹För ni vet själva, bröder och systrar, att vårt mottagande hos er inte var utan resultat.

²Men efter att vi redan hade mött lidande och misshandel i Filippi, som ni vet, fann vi mod i vår Gud att dela med er Guds evangelium trots mycket motstånd.

³För vår förmaning kommer inte från villfarelse eller orenhet eller genom svek;

⁴utan precis som vi har blivit godkända av Gud att anförtros evangeliet, så talar vi, inte för att behaga människor, utan för att behaga Gud, som prövar våra hjärtan.

⁵För vi kom aldrig med smickrande tal, som ni vet, eller med en motiv för girighet—Gud är vårt vittne—

⁶inte heller sökte vi ära från människor, vare sig från er eller från andra, även om vi kunde ha hävdat vår auktoritet som Kristi apostlar.

⁷Men vi visade oss vara milda bland er. Som en ammande mor ömt vårdar sina egna barn,

⁸på samma sätt hade vi en djup tillgivenhet för er och var glada att dela med er inte bara Guds evangelium, utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit mycket kära för oss.

⁹För ni minns, bröder och systrar, vårt arbete och vår möda: det var genom att arbeta natt och dag för att inte vara en börda för någon av er, som vi förkunnade för er Guds evangelium.

¹⁰Ni är vittnen, och det är också Gud, hur hängivet och rätt och oklanderligt vi uppförde oss mot er troende;

¹¹som ni vet, uppmuntrade, tröstade och uppmanade vi var och en av er, som en far med sina egna barn,

¹²så att ni skulle leva på ett sätt värdigt den Gud som kallar er till sitt eget rike och härlighet.

¹³Av denna anledning tackar vi också ständigt Gud för att när ni tog emot Guds ord som ni hörde från oss, accepterade ni det inte som ord från blotta människor, utan som vad det verkligen är, Guds ord, som också verkar i er som tror.

¹⁴För ni, bröder och systrar, blev efterföljare av Guds församlingar i Kristus Jesus som är i Judéen, för ni uthärdade också samma lidanden från era egna landsmän, precis som de gjorde från judarna,

¹⁵som både dödade Herren Jesus och profeterna, och drev ut oss. De behagar inte Gud, utan är fientliga mot alla människor,

¹⁶och hindrar oss från att tala till hedningarna så att de kan bli frälsta; med resultatet att de alltid når gränsen för sina synder. Vreden har kommit över dem fullt ut.

¹⁷Men vi, bröder och systrar, som har varit åtskilda från er en kort tid—i person, inte i ande—var desto mer ivriga med stor längtan att se ert ansikte.

¹⁸För vi ville komma till er—jag, Paulus, mer än en gång—och ändå hindrade Satan oss.

¹⁹För vem är vårt hopp, eller vår glädje, eller vår stolthets krona? Är det inte verkligen ni, i vår Herre Jesu närvaro vid hans ankomst?

²⁰För ni är verkligen vår stolthet och glädje.