2 Krönikeboken 30

¹Nu sände Hiskia bud till hela Israel och Juda, och han skrev också brev till Efraim och Manasse, och inbjöd dem att komma till Herrens hus i Jerusalem, för att fira påsken till Herren, Israels Gud.

²Ty kungen, hans tjänstemän och hela församlingen i Jerusalem hade beslutat att fira påsken i den andra månaden,

³eftersom de inte kunde fira den vid den tiden, eftersom inte tillräckligt många präster hade helgat sig, och folket inte hade samlats i Jerusalem.

⁴Beslutet var rätt i kungens och hela församlingens ögon.

⁵Så de fastställde ett dekret att sprida en proklamation genom hela Israel, från Beer-Sheba ända till Dan, att de skulle komma för att fira påsken till Herren, Israels Gud, i Jerusalem. Ty de hade inte firat den i stort antal som det var föreskrivet.

⁶Breven gick genom Israel och Juda med breven från kungen och hans tjänstemän, enligt kungens befallning, och sade, "Israels söner, återvänd till Herren, Abrahams, Isaks och Israels Gud, så att han kan återvända till er som är kvar, som har undkommit Assyriens kungars hand.

⁷Var inte som era fäder och era bröder, som var otrogna mot Herren, sina fäders Gud, så att han gjorde dem till ett skräckexempel, precis som ni ser.

⁸Var nu inte hårdnackade som era fäder, utan ge er till Herren och gå in i hans helgedom som han har helgat för evigt, och tjäna Herren er Gud, så att hans brinnande vrede kan vända sig bort från er.

⁹Ty om ni återvänder till Herren, ska era bröder och era söner finna nåd hos dem som tog dem till fånga och återvända till detta land. Ty Herren er Gud är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte bort från er om ni återvänder till honom."

¹⁰Så brevbärarna gick från stad till stad genom Efraims och Manasses område, och ända till Sebulon, men de möttes av hån och förlöjligande.

¹¹Men några män från Aser, Manasse och Sebulon ödmjukade sig och kom till Jerusalem.

¹²Gud rörde också folkets hjärtan i Juda för att förena dem i att följa kungens och tjänstemännens befallningar, i enlighet med Herrens ord.

¹³Nu samlades en stor mängd i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i den andra månaden, en mycket stor församling.

¹⁴De reste sig och tog bort altarna som var i Jerusalem; de tog också bort alla rökelsealtarna och kastade dem i Kidrons bäck.

¹⁵Sedan slaktade de påsklammen på den fjortonde dagen i den andra månaden. Och prästerna och leviterna skämdes över sig själva, och helgade sig, och bar fram brännoffer till Herrens hus.

¹⁶De tog sina platser vid sina poster enligt Moses, Guds mans, lag; prästerna stänkte blodet som de fick från leviternas hand.

¹⁷Eftersom det fanns många i församlingen som inte hade helgat sig, var leviterna ansvariga för att slakta påsklammen för alla som var orena, så att de kunde helga dem åt Herren.

¹⁸Ty ett stort antal av folket, många från Efraim, Manasse, Isaskar och Sebulon, hade inte renat sig, men de åt påsken i strid med vad som var skrivet. Ty Hiskia bad för dem och sade, "Må den gode Herren förlåta

¹⁹var och en som sätter sitt hjärta till att söka Gud, sina fäders Herre Gud, även om det inte är enligt helgedomens reningsregler."

²⁰Så Herren lyssnade till Hiskia och återställde folket.

²¹Israels söner som var närvarande i Jerusalem firade det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje, och leviterna och prästerna lovprisade Herren dag efter dag med höga instrument till Herren.

²²Sedan talade Hiskia uppmuntrande till alla leviter som visade god insikt i Herrens saker. Så de åt under de bestämda sju dagarna, offrade gemenskapsoffer och tackade sina fäders Herre Gud.

²³Sedan beslutade hela församlingen att fira högtiden i ytterligare sju dagar, så de firade de ytterligare sju dagarna med glädje.

²⁴Ty Hiskia, Juda kung, hade bidragit till församlingen med tusen tjurar och sju tusen får, och ledarna hade bidragit till församlingen med tusen tjurar och tio tusen får; och ett stort antal präster helgade sig.

²⁵Hela Judas församling gladde sig, tillsammans med prästerna, leviterna och alla som hade kommit från Israel, inklusive främlingarna från Israels land och de som bodde i Juda.

²⁶Så det var stor glädje i Jerusalem, eftersom en sådan händelse inte hade inträffat i Jerusalem sedan Salomos, Davids sons, dagar, Israels kung.

²⁷Sedan stod de levitiska prästerna och välsignade folket; och deras röst hördes, och deras bön nådde hans heliga boning, till himlen.