2 Samuelsboken 1

¹Efter Sauls död, när David hade återvänt från att ha besegrat amalekiterna, stannade han i Siklag i två dagar.

²På den tredje dagen kom en man från Sauls läger, hans kläder var sönderrivna och han hade jord på sitt huvud. När han närmade sig David föll han till marken i respekt.

³David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag har flytt från Israels läger."

⁴David sade: "Vad har hänt? Berätta för mig." Han svarade: "Trupperna flydde från striden; många föll och dog. Saul och hans son Jonatan är döda."

⁵Då frågade David den unge mannen som hade kommit med rapporten: "Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?"

⁶Den unge mannen svarade: "Jag råkade vara på berget Gilboa, och där var Saul, lutad mot sitt spjut, med vagnar och ryttare som närmade sig honom.

⁷När han vände sig om och såg mig, kallade han på mig, och jag sade: 'Här är jag.'

⁸Han frågade: 'Vem är du?' Jag svarade: 'Jag är en amalekit.'

⁹Då sade han: 'Stå över mig och gör slut på mig, för jag är i plågor, men fortfarande vid liv.'

¹⁰Så jag stod över honom och dödade honom, eftersom jag visste att när han hade fallit skulle han inte överleva. Sedan tog jag kronan som var på hans huvud och armbandet från hans arm, och jag har tagit dem hit till min herre."

¹¹Då rev David sönder sina kläder, och alla männen med honom gjorde detsamma.

¹²De sörjde, grät och fastade till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och Israels nation, eftersom de hade fallit för svärdet.

¹³David frågade sedan den unge mannen som hade kommit med rapporten: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag är son till en främling, en amalekit."

¹⁴David sade till honom: "Hur kommer det sig att du inte var rädd för att sträcka ut din hand för att förgöra Herrens smorde?"

¹⁵Sedan kallade David på en av sina män och sade: "Gå och slå ner honom." Så han slog honom, och mannen dog.

¹⁶David sade till honom: "Ditt blod är på ditt eget huvud. Din egen mun vittnade mot dig när du sade: 'Jag dödade Herrens smorde.'"

¹⁷Sedan komponerade David denna klagosång för Saul och hans son Jonatan,

¹⁸och han beordrade att Judas folk skulle lära sig denna bågsång — den är skriven i Jashars bok:

¹⁹Din prakt, O Israel, ligger slagen på dina höjder. Hur de mäktiga har fallit!

²⁰Förkunna det inte i Gat, Förkunna det inte på Ashkelons gator, För att inte filistéernas döttrar ska glädjas, För att inte de oomskurnas döttrar ska triumfera.

²¹Gilboas berg, Må ingen dagg eller regn falla över er, Ej heller fält som ger offer, För där blev de mäktigas sköld vanärad, Sauls sköld—inte längre smord med olja.

²²Från de slagnas blod, Från de mäktigas kött, Jonatans båge vände inte tillbaka, Ej heller återvände Sauls svärd tomt.

²³Saul och Jonatan—älskade och beundrade i livet, Och inte delade i döden. De var snabbare än örnar, De var starkare än lejon.

²⁴O Israels döttrar, gråt över Saul, Som klädde er i scharlakan och prakt, Som prydde era kläder med guldornament.

²⁵Hur de mäktiga har fallit i striden! Jonatan ligger, hans kropp livlös på dina höjder.

²⁶Jag sörjer dig, Jonatan min bror; Du var mycket kär för mig. Din kärlek för mig var underbarare Än kvinnors kärlek.

²⁷Hur de mäktiga har fallit! Krigets vapen är förlorade!