Hesekiel 3

¹Sedan sade Han till mig: "Du människobarn, ät vad du finner här; ät denna bokrulle och gå sedan och tala till Israels hus."

²Så jag öppnade min mun, och Han gav mig bokrullen att äta.

³Och Han sade till mig: "Du människobarn, fyll din mage och din kropp med denna bokrulle som jag ger dig." Så jag åt den, och den var lika söt som honung i min mun.

⁴Sedan sade Han till mig: "Du människobarn, gå till Israels hus och förmedla Mina ord till dem.

⁵För du sänds inte till ett folk med obegripligt tal eller svårt språk, utan till Israels hus—

⁶inte till många folk med obegripligt tal eller svårt språk, vars ord du inte kan förstå. Sannerligen, om jag hade sänt dig till dem, skulle de ha lyssnat på dig.

⁷Men Israels hus kommer inte att vilja lyssna på dig, för de är inte villiga att lyssna på Mig; alla israeliterna är envisa och hårdnackade.

⁸Se, jag har gjort ditt ansikte lika oböjligt som deras, och din panna lika oböjlig som deras.

⁹Som den hårdaste sten, hårdare än flinta, har jag gjort din panna. Var inte rädd för dem eller bli förskräckt av dem, även om de är ett upproriskt hus."

¹⁰Dessutom sade Han till mig: "Du människobarn, ta till ditt hjärta alla de ord jag ska tala till dig och lyssna noga.

¹¹Gå nu till ditt folk i exil och tala till dem. Säg till dem: 'Så säger Herren Gud,' vare sig de lyssnar eller inte."

¹²Sedan lyfte Anden mig upp, och jag hörde ett stort dånande ljud bakom mig: "Må Herrens härlighet bli prisad från Sin plats!"

¹³Det var ljudet av de levande varelsernas vingar som rörde vid varandra och ljudet av hjulen bredvid dem, ett stort dånande ljud.

¹⁴Så Anden lyfte mig upp och tog mig bort, och jag gick i bitterhet och i min andes vrede, med Herrens starka hand över mig.

¹⁵Jag kom till de landsflyktiga som bodde vid Kebarfloden i Tel-abib, och jag satt bland dem i sju dagar, djupt bedrövad.

¹⁶Efter sju dagar kom Herrens ord till mig och sade,

¹⁷"Du människobarn, jag har utsett dig till en väktare för Israels hus; så hör det ord jag talar och varna dem från Mig.

¹⁸När jag säger till en ond människa, 'Du är dömd att dö,' och du inte varnar dem eller talar ut för att vända dem från deras onda vägar för att rädda deras liv, kommer den onde att dö för sin synd, och jag kommer att hålla dig ansvarig för deras blod.

¹⁹Men om du varnar den onde och de inte vänder sig från sin ondska eller från sina onda vägar, kommer de att dö för sin synd; men du har räddat dig själv.

²⁰Återigen, när en rättfärdig människa vänder sig från sin rättfärdighet och gör ont, och jag lägger ett hinder framför dem, kommer de att dö. Eftersom du inte varnade dem, kommer de att dö för sin synd, och deras rättfärdiga gärningar kommer inte att bli ihågkomna, men jag kommer att hålla dig ansvarig för deras blod.

²¹Men om du varnar den rättfärdiga människan att inte synda och de inte syndar, kommer de säkert att leva eftersom de tog varningen, och du har räddat dig själv."

²²Nu var Herrens hand över mig där, och Han sade till mig: "Stå upp, gå ut på slätten, och där ska jag tala till dig."

²³Så jag reste mig och gick ut på slätten, och se, Herrens härlighet stod där, liksom den härlighet jag hade sett vid Kebarfloden, och jag föll på mitt ansikte.

²⁴Sedan kom Anden in i mig och satte mig på mina fötter. Han talade med mig och sade: "Gå, stäng in dig i ditt hus.

²⁵Och vad gäller dig, människobarn, kommer de att binda dig med rep så att du inte kan gå ut bland folket.

²⁶Dessutom kommer jag att göra din tunga fastna vid gommen så att du blir tyst och inte kan tillrättavisa dem, för de är ett upproriskt hus.

²⁷Men när jag talar till dig, kommer jag att öppna din mun och du ska säga till dem, 'Så säger Herren Gud.' Den som vill lyssna, låt dem lyssna, och den som vill vägra, låt dem vägra; för de är ett upproriskt hus.