Hosea 11

¹När Israel var ung, älskade jag honom, Och från Egypten kallade jag min son.

²Ju mer de blev kallade, Desto mer avlägsnade de sig från dem; De fortsatte att offra till Baalerna Och tända rökelse åt avgudar.

³Ändå var det jag som lärde Efraim att gå, Jag höll dem i mina armar; Men de insåg inte att jag helade dem.

⁴Jag ledde dem med mänskliga band, Med kärlekens band, Jag lättade oket från deras käkar; Och jag böjde mig ner och matade dem.

⁵De ska inte återvända till Egyptens land; Men Assyrien ska vara deras kung Eftersom de vägrade att återvända till mig.

⁶Och svärdet ska virvla mot deras städer, Och förgöra deras orakelpräster, Och förtära dem på grund av deras rådslag.

⁷Så mitt folk är beslutsamt i att vända sig bort från mig. Även om de åkallar den Högste, Är det ingen som verkligen upphöjer honom.

⁸Hur kan jag ge upp dig, Efraim? Hur kan jag överge dig, Israel? Hur kan jag göra dig som Adma? Hur kan jag behandla dig som Seboim? Mitt hjärta är rört inom mig, Min medkänsla flödar över.

⁹Jag ska inte släppa lös min vreda vrede; Jag ska inte förgöra Efraim igen. Ty jag är Gud och inte en dödlig, Jag är den Helige bland er, Och jag ska inte komma i raseri.

¹⁰De ska följa Herren, Han ska ryta som ett lejon; Ja, han ska ryta, Och hans barn ska komma darrande från väster.

¹¹De ska komma darrande som fåglar från Egypten, Och som duvor från Assyriens land; Och jag ska bosätta dem i deras hem, säger Herren.

¹²Efraim omger mig med lögner, Och Israels hus med svek; Juda är också trotsig mot Gud, Även när jag förblir den Helige som är trofast.