Job 3

¹Efter dessa händelser talade Job och klagade över dagen för sin födelse.

²Och han sade:

³“Må dagen för min födelse försvinna, och natten som förkunnade, 'En pojke är avlad.'

⁴Låt den dagen vara mörker; må Gud ovan inte bry sig om den, och låt inget ljus lysa över den.

⁵Låt mörker och djup skugga göra anspråk på den; låt ett moln bo över den; låt dagens svärta skrämma den.

⁶Vad gäller den natten, låt tjockt mörker gripa den; låt den inte räknas bland årets dagar, eller räknas bland månaderna.

⁷Se, låt den natten vara ofruktbar; låt inget glädjerop höras i den.

⁸Låt de som förbannar dagar förbanna den dagen, de som är redo att väcka Leviatan.

⁹Låt dess morgonstjärnor förmörkas; låt den hoppas på ljus men få inget, och låt den inte se gryningens första ljus,

¹⁰eftersom den inte stängde min moders livs dörrar, eller höll bekymmer borta från mina ögon.

¹¹“Varför dog jag inte vid födseln, kom ut ur livmodern och förgicks?

¹²Varför fanns det knän att ta emot mig, och bröst som jag kunde dia?

¹³För nu skulle jag vila i frid; jag skulle sova och vara i ro,

¹⁴med jordens kungar och rådgivare, som byggde ruiner åt sig själva,

¹⁵eller med furstar som ägde guld, som fyllde sina hus med silver.

¹⁶Eller varför var jag inte dold som ett dödfött barn, som spädbarn som aldrig såg ljuset?

¹⁷Där upphör de ondas oro, och där finner de trötta vila.

¹⁸Fångarna har det lugnt tillsammans; de hör inte förtryckarens röst.

¹⁹Både de ödmjuka och de mäktiga är där, och tjänaren befrias från sin herre.

²⁰“Varför ges ljus till dem i elände, och liv till dem med bitter själ,

²¹till dem som längtar efter döden, men den kommer inte, och gräver efter den mer än efter dolda skatter,

²²som fylls med glädje och jublar när de finner graven?

²³Varför ges ljus till en man vars väg är dold, som Gud har omringat?

²⁴För min suckan kommer före min mat, och mina stön flödar ut som vatten.

²⁵För det jag fruktade har kommit över mig, och det jag bävat för har drabbat mig.

²⁶Jag har ingen frid, ingen ro, ingen vila, bara oro.”