Josua 22

¹Då kallade Josua samman rubeniterna, gaditerna och den halva Manasse stam,

²och talade till dem: "Ni har hållit allt som Mose, Herrens tjänare, befallde er, och har lyssnat till min röst i allt som jag befallde er.

³Under lång tid har ni inte övergett era bröder, utan har fullgjort den plikt som Herren er Gud befallt.

⁴Nu när Herren er Gud har gett era bröder ro, som Han lovade, återvänd till era tält i det land som Mose, Herrens tjänare, gav er på andra sidan Jordan.

⁵Var mycket noga med att hålla det bud och den lag som Mose, Herrens tjänare, gav er: att älska Herren er Gud, att vandra på alla Hans vägar, att hålla Hans bud, att hålla fast vid Honom och att tjäna Honom av hela ert hjärta och hela er själ."

⁶Så välsignade Josua dem och sände iväg dem, och de återvände till sina tält.

⁷Till den halva Manasse stam hade Mose gett land i Bashan, men till den andra halvan gav Josua land bland deras bröder på västra sidan av Jordan. När Josua sände iväg dem till deras tält, välsignade han dem,

⁸och sade: "Återvänd till era tält med stor rikedom, med många boskap, silver, guld, brons, järn och en stor mängd kläder. Dela era fienders byte med era bröder."

⁹Så återvände Rubens söner, Gads söner och den halva Manasse stam hem, och lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan, för att gå till Gileads land, deras eget land, som de hade förvärvat i enlighet med Herrens befallning genom Mose.

¹⁰När de nådde området vid Jordan i Kanaans land, byggde rubeniterna, gaditerna och den halva Manasse stam ett imponerande altare där vid Jordan.

¹¹Och israeliterna hörde en rapport: "Se, rubeniterna, gaditerna och den halva Manasse stam har byggt ett altare vid gränsen till Kanaan, vid området vid Jordan, på israeliternas sida."

¹²När israeliterna hörde detta, samlades hela församlingen i Shilo för att gå i krig mot dem.

¹³Så sände israeliterna Pinehas, son till Eleasar, prästen, till Gileads land—till rubeniterna, gaditerna och den halva Manasse stam.

¹⁴Tillsammans med honom sände de tio ledare, en från varje av Israels stammar, var och en huvud för en familjeavdelning bland de israelitiska klanerna.

¹⁵När de anlände till Gilead, talade de till rubeniterna, gaditerna och den halva Manasse stam, och sade,

¹⁶"Detta är vad hela Herrens församling säger: 'Vad är detta för otrohet ni har begått mot Israels Gud genom att vända er bort från Herren och bygga er ett altare, i uppror mot Honom?

¹⁷Var inte Peors synd nog för oss, från vilken vi inte har renat oss till denna dag, trots en plåga över Herrens församling?

¹⁸Och nu vänder ni er bort från Herren. Om ni gör uppror mot Herren idag, kommer Han imorgon att bli arg på hela Israels gemenskap.

¹⁹Om landet i er besittning är orent, gå över till Herrens besittnings land, där Herrens tabernakel står, och dela landet med oss. Men gör inte uppror mot Herren eller mot oss genom att bygga ett altare för er själva annat än Herrens, vår Guds, altare.

²⁰Var det inte Akan, son till Serah, som handlade trolöst med de tillägnade tingen, och vrede föll över hela Israels gemenskap? Han var inte den ende som gick under för sin synd.'"

²¹Då svarade rubeniterna, gaditerna och den halva Manasse stam till huvudena för Israels klaner:

²²"Den Mäktige, Gud, Herren! Han vet, och låt Israel veta. Om detta har varit i uppror eller olydnad mot Herren, skona oss inte denna dag.

²³Om vi har byggt vårt eget altare för att vända oss bort från Herren, eller för att offra brännoffer, matoffer eller fredsoffer på det, må Herren själv hålla oss ansvariga.

²⁴Nej! Vi gjorde det av oro för att era efterkommande i framtiden skulle kunna säga till våra, 'Vad har ni att göra med Herren, Israels Gud?

²⁵Ty Herren har gjort Jordan till en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer; ni har ingen del i Herren.' Så era efterkommande skulle kunna få våra att sluta frukta Herren.

²⁶Det är därför vi sade, 'Låt oss förbereda och bygga ett altare—men inte för brännoffer eller offer.

²⁷Istället ska det vara ett vittnesbörd mellan oss och er och de generationer som följer, att vi ska tillbe Herren vid Hans helgedom med våra brännoffer, offer och gemenskapsoffer. Då ska era efterkommande i framtiden inte kunna säga till våra, 'Ni har ingen del i Herren.'

²⁸Och vi sade, 'Om de någonsin säger detta till oss eller våra efterkommande, ska vi svara: Se på repliken av Herrens altare, som våra förfäder byggde, inte för brännoffer eller offer, utan som ett vittnesbörd mellan oss och er.'

²⁹Långt ifrån oss att göra uppror mot Herren och vända oss bort från Honom idag genom att bygga ett altare för brännoffer, matoffer eller offer, annat än Herrens, vår Guds, altare som står framför Hans tabernakel."

³⁰När prästen Pinehas och ledarna för gemenskapen—huvudena för de israelitiska klanerna—hörde vad rubeniterna, gaditerna och Manasse hade att säga, blev de nöjda.

³¹Och Pinehas, son till Eleasar, prästen, sade till rubeniterna, gaditerna och Manasse, "Idag vet vi att Herren är med oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot Herren i denna fråga. Nu har ni räddat israeliterna från Herrens hand."

³²Då återvände Pinehas, son till Eleasar, prästen, och ledarna till Kanaan från sitt möte med rubeniterna och gaditerna i Gilead och rapporterade tillbaka till israeliterna.

³³Israeliterna blev glada att höra rapporten och prisade Gud. De talade inte mer om att gå i krig mot dem för att ödelägga landet där rubeniterna och gaditerna bodde.

³⁴Och rubeniterna och gaditerna kallade altaret Vittne; "Ty," sade de, "det är ett vittnesbörd mellan oss att Herren är Gud."