Nehemja 2

¹I månaden Nisan, i det tjugonde året av kung Artaxerxes, när vin var framför honom, tog jag vinet och gav det till kungen. Jag hade inte varit sorgsen i hans närvaro förut.

²Så kungen sade till mig, "Varför ser ditt ansikte sorgset ut när du inte är sjuk? Detta kan bara vara hjärtats sorg." Då blev jag mycket rädd.

³Och jag sade till kungen, "Må kungen leva för evigt! Varför skulle inte mitt ansikte vara sorgset när staden där mina förfäder är begravda ligger öde och dess portar har förstörts av eld?"

⁴Kungen sade till mig, "Vad är det du vill begära?" Så jag bad till himmelens Gud.

⁵Och jag sade till kungen, "Om det behagar kungen, och om din tjänare har funnit nåd inför dig, sänd mig till Juda, till staden där mina förfäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den."

⁶Då frågade kungen, med drottningen sittande bredvid honom, mig, "Hur länge kommer din resa att ta, och när kommer du tillbaka?" Det behagade kungen att sända mig, så jag satte en tid.

⁷Jag sade också till kungen, "Om det behagar kungen, kan jag få brev till guvernörerna i provinserna bortom floden, så att de tillåter mig att passera tills jag kommer till Juda?

⁸Och kan jag få ett brev till Asaf, förvaltaren av kungens skog, så att han ger mig timmer till att göra bjälkar till citadellets portar vid templet, till stadsmuren, och till huset jag ska bo i?" Och eftersom min Guds nådiga hand var över mig, beviljade kungen mina önskemål.

⁹Sedan gick jag till guvernörerna i provinserna bortom Eufrat och gav dem kungens brev. Kungen hade också sänt arméofficerare och ryttare med mig.

¹⁰När Sanballat horoniten och Tobia ammoniten, tjänstemannen, hörde om detta, blev de mycket missnöjda över att någon hade kommit för att söka israeliternas välfärd.

¹¹Vid min ankomst till Jerusalem stannade jag där i tre hela dagar.

¹²Jag gav mig ut under natten med några få andra. Jag hade inte berättat för någon vad min Gud hade lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Det fanns inget djur med mig förutom det jag red på.

¹³På natten gick jag ut genom Dalporten mot Drakkällan och Dungporten, och undersökte Jerusalems murar, som hade brutits ner, och dess portar, som hade förtärts av eld.

¹⁴Sedan fortsatte jag mot Källporten och Kungens damm, men där fanns ingen plats för mitt riddjur att passera.

¹⁵Så jag fortsatte uppför dalen under natten och inspekterade muren. Slutligen återvände jag och gick in igen genom Dalporten.

¹⁶Tjänstemännen visste inte vart jag hade gått eller vad jag gjorde, för jag hade ännu inte sagt något till judarna, prästerna, de ädla, tjänstemännen eller de andra som skulle utföra arbetet.

¹⁷Sedan sade jag till dem, "Ni kan se situationen vi är i: Jerusalem ligger i ruiner, och dess portar har bränts. Kom, låt oss bygga upp Jerusalems mur, så att vi inte längre är i vanära."

¹⁸Jag berättade också för dem om min Guds nådiga hand över mig och vad kungen hade sagt till mig. De svarade, "Låt oss resa oss och bygga." Så de satte sina händer till detta goda arbete.

¹⁹Men när Sanballat horoniten, Tobia ammoniten, tjänstemannen, och Geshem araben hörde om det, hånade och förlöjligade de oss. "Vad gör ni?" frågade de. "Gör ni uppror mot kungen?"

²⁰Jag svarade dem och sade, "Himmelens Gud kommer att ge oss framgång. Vi, hans tjänare, kommer att börja bygga, men ni har ingen del, rätt eller historiskt anspråk i Jerusalem."