4 Moseboken 14

¹Den natten höjde hela församlingen sina röster och grät högt, och folket grät.

²Alla israeliterna klagade mot Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: "Om vi ändå hade dött i Egypten! Eller till och med i denna öken!

³Varför för Herren oss till detta land för att falla för svärdet? Våra hustrur och barn kommer att tas som byte. Skulle det inte vara bättre för oss att återvända till Egypten?"

⁴Och de sade till varandra: "Låt oss utse en ledare och återvända till Egypten."

⁵Då föll Mose och Aron ner med ansiktet mot marken inför hela församlingen av israeliter som var samlade där.

⁶Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var bland dem som hade utforskat landet, rev sönder sina kläder;

⁷och de sade till hela församlingen av israeliter: "Landet vi gick igenom och utforskade är mycket gott.

⁸Om Herren finner behag i oss, kommer han att leda oss in i detta land, ett land som flödar av mjölk och honung, och ge det till oss.

⁹Men gör inte uppror mot Herren. Var inte rädda för folket i landet, för de kommer att bli vårt byte. Deras beskydd är borta, och Herren är med oss. Frukta dem inte."

¹⁰Men hela församlingen diskuterade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliter.

¹¹Herren sade till Mose: "Hur länge ska detta folk visa förakt för mig? Hur länge ska de vägra tro på mig, trots alla tecken jag har utfört bland dem?

¹²Jag ska slå dem med en pest och förgöra dem, men jag ska göra dig till ett folk större och mäktigare än de."

¹³Mose sade till Herren: "Då kommer egyptierna att höra om det! Genom din makt förde du upp detta folk från dem.

¹⁴Och de kommer att berätta för invånarna i detta land. De har hört att du, Herre, är med detta folk och att du, Herre, har blivit sedd ansikte mot ansikte, att ditt moln stannar över dem, och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten.

¹⁵Om du låter alla dessa människor dö, kommer nationerna som har hört denna rapport om dig att säga,

¹⁶'Herren kunde inte föra detta folk in i det land han lovade dem med ed, så han förgjorde dem i öknen.'

¹⁷"Låt nu Herrens makt vara stor, precis som du har förklarat:

¹⁸'Herren är sen till vrede, rik på kärlek och förlåter synd och uppror. Ändå lämnar han inte den skyldige ostraffad; han håller barnen ansvariga för föräldrarnas synd till tredje och fjärde generationen.'

¹⁹I enlighet med din stora kärlek, förlåt dessa människors felsteg, precis som du har benådat dem från den tid de lämnade Egypten tills nu."

²⁰Herren svarade: "Jag har benådat dem, som du bad om.

²¹Men så sant jag lever och så som Herrens härlighet fyller hela jorden,

²²inte en enda av dem som bevittnade min härlighet och de tecken jag utförde i Egypten och i öknen, men ändå olydde mig och prövade mig tio gånger—

²³inte en enda av dem kommer någonsin att se det land jag lovade deras förfäder med ed. De som har visat förakt för mig kommer inte att se det.

²⁴Men eftersom min tjänare Kaleb har en annan ande och följer mig helhjärtat, ska jag föra honom in i det land han utforskade, och hans ättlingar ska ärva det.

²⁵Eftersom amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna, vänd tillbaka imorgon och ge er av mot öknen längs vägen till Röda havet."

²⁶Herren talade till Mose och Aron och sade:

²⁷"Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört klagomålen från dessa missnöjda israeliter.

²⁸Så säg till dem: 'Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra mot er precis som ni har talat:

²⁹I denna öken ska era kroppar falla—var och en av er som är tjugo år eller äldre som räknades i folkräkningen och som har klagat mot mig.

³⁰Ingen av er kommer att komma in i det land jag svor att göra till ert hem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³¹Vad gäller era barn som ni sade skulle tas som byte, ska jag föra dem in för att njuta av det land ni har förkastat.

³²Men era kroppar ska möta sitt slut i denna öken.

³³Era barn ska vara herdar här i fyrtio år och utstå konsekvenserna av er otrohet, tills de sista av era kroppar ligger i öknen.

³⁴I fyrtio år—ett år för varje av de fyrtio dagarna ni utforskade landet—ska ni bära konsekvenserna av era synder och veta hur det är att ha mig emot er.'

³⁵Jag, Herren, har talat, och jag ska säkerligen göra dessa saker mot hela denna upproriska församling, som har gått samman mot mig. De ska möta sitt slut i denna öken; här ska de förgås."

³⁶Så de män som Mose hade sänt för att utforska landet, som återvände och fick hela församlingen att klaga mot honom genom att sprida en negativ rapport om det—

³⁷dessa män som var ansvariga för att sprida den negativa rapporten om landet blev slagna och dog av en pest inför Herren.

³⁸Av de män som gick för att utforska landet, överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

³⁹När Mose rapporterade detta till alla israeliter, sörjde de mycket.

⁴⁰Tidigt nästa morgon gav de sig av mot den högsta punkten i bergslandet och sade: "Nu är vi redo att gå upp till det land Herren lovade. Sannerligen, vi har syndat!"

⁴¹Men Mose sade: "Varför går ni emot Herrens befallning? Detta kommer inte att lyckas!

⁴²Fortsätt inte, för Herren är inte med er. Ni kommer att möta nederlag inför era fiender,

⁴³för amalekiterna och kanaanéerna kommer att konfrontera er där. Eftersom ni har vänt er bort från Herren, kommer han inte att stödja er, och ni kommer att falla för svärdet."

⁴⁴Trots detta gick de i sin förmätenhet upp mot den högsta punkten i bergslandet, även om varken Mose eller Herrens förbundsark lämnade lägret.

⁴⁵Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde i det bergslandet ner och attackerade dem och skingrade dem ända till Horma.