Psaltaren 102

¹Hör min bön, Herre! Och låt mitt rop om hjälp komma till dig.

²Dölj inte ditt ansikte för mig på min nödens dag; Böj ditt öra till mig; På den dag jag ropar, svara mig snabbt.

³Ty mina dagar har försvunnit som rök, Och mina ben känns brända som i en härd.

⁴Mitt hjärta är sargat och vissnat som gräs, Ja, jag glömmer att äta mitt bröd.

⁵På grund av mitt intensiva jämmer, Klänger mina ben vid mitt kött.

⁶Jag är som en pelikan i öknen; Jag har blivit som en uggla bland ruinerna.

⁷Jag ligger vaken, Jag är som en ensam fågel på ett hustak.

⁸Mina fiender har hånat mig hela dagen; De som hånar mig använder mitt namn som en förbannelse.

⁹Ty jag har ätit aska som om det vore bröd, Och blandat min dryck med tårar

¹⁰På grund av din förbittring och din vrede; Ty du har lyft upp mig och kastat bort mig.

¹¹Mina dagar är som en förlängd skugga, Och jag vissnar bort som gräs.

¹²Men du, Herre, består för evigt, Och ditt namn ihågkoms genom alla generationer.

¹³Du kommer att resa dig och förbarma dig över Sion; Ty det är dags att visa henne nåd, Ty den bestämda tiden har kommit.

¹⁴Sannerligen, dina tjänare älskar hennes stenar, Och har medlidande med hennes stoft.

¹⁵Så att nationerna ska vörda Herrens namn, Och alla jordens kungar ska se din härlighet.

¹⁶Ty Herren har återuppbyggt Sion; Han har uppenbarat sin härlighet.

¹⁷Han har hört de nödställdas bön, Och har inte föraktat deras vädjan.

¹⁸Detta ska skrivas ner för framtida generationer, Så att ett folk som ännu inte är skapat må prisa Herren:

¹⁹Ty han blickade ner från sin heliga höjd; Från himlen betraktade Herren jorden,

²⁰För att lyssna till fångarnas jämmer, För att befria dem som är dömda till döden,

²¹Så att människor må förkunna Herrens namn i Sion, Och hans lov i Jerusalem,

²²När folken samlas tillsammans, Och rikena, för att tillbe Herren.

²³Han har försvagat min styrka längs vägen; Han har förkortat mina dagar.

²⁴Jag säger, “Min Gud, ta inte bort mig mitt i mina dagar, Dina år sträcker sig genom alla generationer.

²⁵I forna tider lade du jordens grund, Och himlarna är skapade av dina händer.

²⁶De ska förgås, men du består; Alla de ska slitas ut som ett plagg; Som en förstörd klädnad ska du byta ut dem, och de ska vara borta.

²⁷Men du förblir oförändrad, Och dina år ska aldrig ta slut.

²⁸Dina tjänares barn ska bo tryggt, Och deras ättlingar ska bli etablerade inför dig.”