Psaltaren 109

¹Min lovsångs Gud, var inte tyst!

²För de har talat med ondska och svek mot mig; De har använt falska ord mot mig.

³De har omringat mig med hatets ord, Och kämpat mot mig utan orsak.

⁴Som svar på min kärlek anklagar de mig; Men jag fortsätter i bön.

⁵Så har de betalat mig ont för gott, Och fiendskap för min kärlek.

⁶Låt en orättfärdig person utses över honom, Och må en utmanare stå vid hans högra sida.

⁷När han döms, må han befinnas skyldig, Och må hans bön betraktas som synd.

⁸Må hans dagar bli få; Må en annan ta hans plats.

⁹Må hans barn bli faderlösa, Och hans hustru utan man.

¹⁰Må hans barn vandra och söka hjälp; Och må de leta efter försörjning långt från sina ödelagda hem.

¹¹Må borgenären ta allt han har, Och må främlingar ta frukterna av hans arbete.

¹²Må ingen visa honom vänlighet, Och ingen visa nåd mot hans föräldralösa barn.

¹³Må hans efterkommande bli avskurna; Må deras namn utplånas i nästa generation.

¹⁴Må hans förfäders orättfärdighet kommas ihåg inför Herren, Och låt inte hans moders synd utplånas.

¹⁵Må de vara inför Herren ständigt, Så att Han kan ta bort deras minne från jorden;

¹⁶För han misslyckades med att visa medkänsla, Utan förföljde de plågade och behövande, Och de nedstämda, för att åstadkomma deras undergång.

¹⁷Han omfamnade också förbannelse, så den drabbade honom; Och han tog inte glädje i välsignelse, så den var fjärran från honom.

¹⁸Han bar också förbannelse som ett plagg, Och den trängde in i hans kropp som vatten, Och som olja i hans ben.

¹⁹Må det vara för honom som ett plagg han sveper om sig, Och som ett bälte han ständigt bär.

²⁰Må detta vara mina anklagares lön från Herren, Och de som talar ont mot min själ.

²¹Men Du, o Gud, Herren, handla vänligt mot mig för Ditt namns skull; För Din barmhärtighet är god, befria mig;

²²För jag är plågad och i behov, Och mitt hjärta är djupt sårat.

²³Jag försvinner som en förlängande skugga; Jag kastas åt sidan som gräshoppan.

²⁴Mina knän är försvagade av fasta, Och min kropp har blivit mager, utan näring.

²⁵Jag har också blivit en smälek för dem; När de ser mig, skakar de på huvudet.

²⁶Hjälp mig, Herre min Gud; Rädda mig enligt Din barmhärtighet.

²⁷Och må de inse att detta är Ditt verk: Du, Herre, har utfört det.

²⁸De kommer att förbanna, men Du kommer att välsigna; När de reser sig, kommer de att skämmas, Men Din tjänare kommer att glädjas.

²⁹Må mina anklagare bli klädda i vanära, Och må de täcka sig med sin egen skam som med en mantel.

³⁰Med min mun ska jag ge riklig tacksägelse till Herren, Och jag ska prisa Honom bland många.

³¹För Han är vid den behövandes sida, För att befria honom från dem som dömer hans själ.