Psaltaren 132

¹Herre, tänk på David, På all hans möda;

²Hur han svor en ed åt Herren Och gav ett löfte till Jakobs Mäktige:

³“Jag skall inte gå in i mitt hus, Inte lägga mig på min bädd;

⁴Jag skall inte unna mina ögon sömn, Eller mina ögonlock slummer,

⁵Förrän jag finner en plats för Herren, En boning för Jakobs Mäktige.”

⁶Vi hörde om det i Efrata, Vi fann det på Jaars fält.

⁷Låt oss gå in i hans boning; Låt oss böja oss vid hans fotapall.

⁸Res dig, Herre, till din viloplats, Du och din makts ark.

⁹Må dina präster vara klädda i rättfärdighet, Och må dina trogna ropa av glädje.

¹⁰För din tjänare Davids skull, Förkasta inte din smordes ansikte.

¹¹Herren har gett ett löfte till David En sanning han inte skall återkalla: “Jag skall sätta på din tron En av din egen ätt.

¹²Om dina söner håller mitt förbund Och de stadgar jag skall lära dem, Skall deras ättlingar också sitta på din tron för evigt.”

¹³Ty Herren har utvalt Sion; Han har önskat det som sin boning.

¹⁴“Detta är min viloplats för evigt; Här skall jag bo, ty jag har längtat efter det.

¹⁵Jag skall rikligen välsigna hennes förråd; Jag skall mätta hennes fattiga med bröd.

¹⁶Jag skall också klä hennes präster i frälsning, Och hennes trogna skall sjunga av glädje.

¹⁷Jag skall låta Davids horn blomstra där; Jag har berett ett ljus för min smorde.

¹⁸Jag skall klä hans fiender i vanära, Men på honom skall hans krona lysa.”