Psaltaren 137

¹Vid Babylons floder, Där satt vi och grät, När vi tänkte på Sion.

²På pilträden där Hängde vi våra harpor.

³För där bad våra fångvaktare oss om sånger, Och våra plågoandar om glädje, och sa, ”Sjung för oss en av Sions sånger!”

⁴Hur kan vi sjunga Herrens sång I ett främmande land?

⁵Om jag glömmer dig, Jerusalem, Må min högra hand förlora sin skicklighet.

⁶Må min tunga fastna vid gommen Om jag inte minns dig, Om jag inte hedrar Jerusalem Över min största glädje.

⁷Kom ihåg, Herre, mot Edoms söner Jerusalems dag, De som sa, ”Riv ner, riv ner Ända till grunden!”

⁸Dotter Babylon, du ödelagda, Välsignad är den som vedergäller dig Med den vedergällning du har gett oss.

⁹Välsignad är den som griper dina barn Och krossar dem mot klipporna.