Psaltaren 139

¹Herre, du har rannsakat mig och känner mig.

²Du vet när jag sitter och när jag reser mig; Du förstår mina tankar långt borta.

³Du utforskar min stig och mitt läger, Och är förtrogen med alla mina vägar.

⁴Innan ett ord är på min tunga, Se, Herre, du vet det helt och hållet.

⁵Du omsluter mig bakifrån och framifrån, Och lägger din hand på mig.

⁶Sådan kunskap är för underbar för mig; Den är så hög, jag kan inte fatta den.

⁷Vart kan jag gå från din Ande? Eller vart kan jag fly från ditt ansikte?

⁸Om jag far upp till himlen, är du där; Om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.

⁹Om jag tar morgonrodnadens vingar, Och bor vid havets yttersta gräns,

¹⁰Även där ska din hand leda mig, Och din högra hand hålla mig fast.

¹¹Om jag säger: "Sannerligen, mörker ska täcka mig, Och ljuset omkring mig ska bli natt,"

¹²Så är inte mörkret mörkt för dig, Och natten lyser som dagen. Mörker och ljus är lika för dig.

¹³För du har skapat mina inälvor; Du har vävt mig i min moders liv.

¹⁴Jag tackar dig, för jag är skrämmande och underbart skapad; Underbara är dina verk, Och min själ vet det mycket väl.

¹⁵Mitt skelett var inte dolt för dig När jag blev till i det fördolda, Och konstfullt formad i jordens djup.

¹⁶Dina ögon såg min ofullbordade kropp; Och i din bok var de skrivna Alla de dagar som var bestämda för mig, När ingen av dem ännu hade kommit.

¹⁷Hur dyrbara är dina tankar för mig, Gud! Hur väldig är summan av dem!

¹⁸Om jag skulle räkna dem, skulle de överstiga sandkornen. När jag vaknar, är jag fortfarande hos dig.

¹⁹Om du ändå ville döda de ogudaktiga, Gud; Gå bort från mig, ni blodtörstiga män.

²⁰För de talar mot dig med illvilja, Och dina fiender missbrukar ditt namn.

²¹Hatade jag inte dem som hatar dig, Herre? Och avskydde jag inte dem som reser sig mot dig?

²²Jag hatar dem med fullkomligt hat; De har blivit mina fiender.

²³Pröva mig, Gud, och känn mitt hjärta; Pröva mig och känn mina oroliga tankar;

²⁴Och se om det finns någon ond väg i mig, Och led mig på den eviga vägen.