Psaltaren 69

¹Rädda mig, Gud, Ty vattnen hotar mitt liv.

²Jag har sjunkit ner i djup dy, och det finns inget fotfäste; Jag har kommit in i djupa vatten, och floden överväldigar mig.

³Jag är utmattad av gråt; min strupe är torr; Mina ögon sviker mig medan jag väntar på min Gud.

⁴De som hatar mig utan anledning är fler än håren på mitt huvud; De som söker att förgöra mig är mäktiga, de som motsätter sig mig med lögner; Vad jag inte stal, måste jag nu återställa.

⁵Gud, Du känner till min dårskap, Och min skuld är inte dold för Dig.

⁶Må de som väntar på Dig inte skämmas på grund av mig, Herre Gud Sebaot; Må de som söker Dig inte vanäras på grund av mig, Israels Gud,

⁷För Din skull har jag uthärdat vanära; Vanära har täckt mitt ansikte.

⁸Jag har blivit främmande för mina bröder, Och en främling för min mors söner.

⁹För nitälskan för Ditt hus har förtärt mig, Och förolämpningarna från dem som förolämpar Dig har fallit på mig.

¹⁰När jag grät och fastade, Förde det mig vanära.

¹¹När jag bar säckväv som min klädnad, Blev jag ett ordspråk för dem.

¹²De som sitter vid porten talar om mig, Och jag är ämnet för sånger av dem som är berusade.

¹³Men jag, min bön är till Dig, Herre, vid en gynnsam tid; Gud, i överflödet av Din nåd, Svara mig med Din frälsande sanning.

¹⁴Befria mig från dyn och låt mig inte sjunka; Må jag bli räddad från dem som hatar mig, och från djupet av vattnet.

¹⁵Må flodvattnen inte svepa över mig Inte heller djupet uppsluka mig, Inte heller gropen stänga sin mun över mig.

¹⁶Svara mig, Herre, för Din godhet är riklig; I Din stora medkänsla, vänd Dig mot mig,

¹⁷Och dölj inte Ditt ansikte för Din tjänare, För jag är i nöd; svara mig snabbt.

¹⁸Kom nära min själ och återlös den; Rädda mig på grund av mina fiender!

¹⁹Du känner min vanära, min skam och min förödmjukelse; Alla mina motståndare är kända för Dig.

²⁰Vanära har brutit mitt hjärta, och jag är så svag. Och jag sökte medlidande, men det fanns inget, Och tröstare, men jag fann inga.

²¹De gav mig också bitter mat, Och för min törst erbjöd de mig surt vin.

²²Må deras bord framför dem bli en snara; Och när de känner sig säkra, må det bli en fälla.

²³Må deras ögon bli förmörkade så att de inte kan se, Och låt deras kroppar darra ständigt.

²⁴Utgjut Din vrede över dem, Och må Din häftiga ilska överväldiga dem.

²⁵Må deras läger bli öde; Må ingen bo i deras tält.

²⁶För de har förföljt den Du har slagit, Och de räknar upp smärtan hos dem Du har sårat.

²⁷Lägg synd till deras synd, Och må de inte komma in i Din rättfärdighet.

²⁸Må de utplånas ur livets bok, Och må de inte listas med de rättfärdiga.

²⁹Men jag är plågad och i smärta; Må Din frälsning, Gud, sätta mig säkert på höjden.

³⁰Jag ska ära Guds namn med en sång, Och upphöja Honom med tacksägelse.

³¹Och det kommer att behaga Herren mer än en oxe Eller en tjur med horn och klövar.

³²De ödmjuka har sett det och är glada; Ni som söker Gud, låt era hjärtan bli levande.

³³För Herren hör de behövande, Och föraktar inte Sina fångar.

³⁴Låt himlarna och jorden prisa Honom, Haven och allt som rör sig i dem.

³⁵För Gud ska rädda Sion och bygga upp Judas städer, Så att de kan bo där och besitta det.

³⁶Hans tjänares avkomma ska ärva det, Och de som älskar Hans namn ska bo där.