Psaltaren 88

¹Herre, min frälsnings Gud, Jag har ropat dag och natt inför dig.

²Må min bön nå dig; Vänligen lyssna till min vädjan!

³Ty min själ är överväldigad av bekymmer, Och mitt liv närmar sig Sheol.

⁴Jag betraktas som en som stiger ner i gropen; Jag har blivit som en person utan styrka,

⁵Övergiven bland de döda, Som de slagna som ligger i graven, Som du inte längre minns, Och de är avskurna från din hand.

⁶Du har placerat mig i den lägsta gropen, På mörka platser, i djupen.

⁷Din vrede har vägt tungt på mig, Och du har överväldigat mig med alla dina vågor. Sela

⁸Du har fjärmat mina bekanta från mig; Du har gjort mig till ett föremål för avsky för dem; Jag är instängd och kan inte gå ut.

⁹Mitt öga har förtvinat på grund av elände; --- Jag har kallat på dig varje dag, Herre; Jag har brett ut mina händer till dig.

¹⁰Kommer du att göra under för de döda? Eller kommer de avlidnas andar att resa sig och prisa dig? Sela

¹¹Kommer din nåd att förkunnas i graven, Din trofasthet i Abaddon?

¹²Kommer dina under att uppenbaras i mörkret? Och din rättfärdighet i glömskans land?

¹³Men jag, Herre, har ropat till dig om hjälp, Och på morgonen når min bön dig.

¹⁴Herre, varför vänder du bort från min själ? Varför döljer du ditt ansikte för mig?

¹⁵Jag har varit plågad och nära döden sedan min ungdom; Jag uthärdar dina fasor; jag blir trött.

¹⁶Din häftiga vrede har svept över mig; Dina fasor har förstört mig.

¹⁷De har omringat mig som vatten hela dagen; De har helt omslutit mig.

¹⁸Du har tagit älskare och vän långt från mig; Mina bekanta bor i mörker.