Sefanja 2

¹Samla er, ja, kom tillsammans, Ni skamlösa nation,

²Innan beslutet är fullbordat— Dagen försvinner som agnar— Innan Herrens vrede kommer över er, Innan Herrens vredes dag kommer över er.

³Sök Herren, Alla ni ödmjuka på jorden Som har följt Hans bud; Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet. Kanske kommer ni att förbli dolda På Herrens vredes dag.

⁴Ty Gaza ska bli övergiven, Och Ashkelon ska bli en ödemark; Ashdod ska drivas ut vid middagstid, Och Ekron ska ryckas upp.

⁵Ve er som bor vid havskusten, Ni kereteers nation! Herrens ord är emot er, Kanaan, filistéernas land; Och jag ska utrota er Så att det inte finns någon invånare kvar.

⁶Så ska havskusten bli betesmarker, Med ängar för herdar och fållor för hjordar.

⁷Och kusten ska bli För kvarlevan av Judas hus, De ska föra hjordar dit; I Ashkelons hus ska de ligga ner på kvällen, Ty Herren deras Gud ska ta hand om dem Och återställa deras välstånd.

⁸"Jag har hört Moabs förolämpningar Och ammoniternas hånfulla ord, Med vilka de har smädat Mitt folk Och skrutit mot deras område.

⁹Därför, så sant jag lever," säger Herren Sebaot, Israels Gud, "Moab ska sannerligen bli som Sodom, Och ammoniterna som Gomorra— En plats besatt av ogräs och saltgruvor, Och en ständig ödemark. Mitt folks kvarleva ska plundra dem, Och resten av Mitt folk ska ärva dem."

¹⁰Detta ska de få i gengäld för sin arrogans, Eftersom de har smädat och skrutit Mot Herrens Sebaots folk.

¹¹Herren ska vara fruktansvärd för dem, Ty Han ska minska alla jordens gudar; Och alla nationernas kustländer ska böja sig för Honom, Var och en från sin plats.

¹²"Ni också, kushiter, Ska bli slagna av Mitt svärd."

¹³Och Han ska sträcka ut sin hand mot norr Och störta Assyrien, Och Han ska göra Nineve till en ödemark, Förbränd som öknen.

¹⁴Hjordar ska ligga ner i hennes mitt, Alla djur som strövar i flockar; Både pelikanen och igelkotten Ska tillbringa natten på hennes pelare; Fåglar ska sjunga i fönstret, Förödelse ska vara på tröskeln; Ty Han har blottlagt cederträet.

¹⁵Detta är den självsäkra staden Som bor tryggt, Som säger i sitt hjärta, "Jag är, och det finns ingen annan än jag." Hur har hon blivit en ödemark, En viloplats för djur! Alla som går förbi henne ska vissla Och vifta med handen i förakt.