1 Kungaboken 22

¹I tre år var det ingen konflikt mellan Aram och Israel.

²Men under det tredje året besökte Joshafat, Juda kung, Israels kung.

³Israels kung sade till sina tjänare: "Vet ni inte att Ramot i Gilead tillhör oss? Ändå gör vi ingenting för att ta tillbaka det från Arams kung."

⁴Så han frågade Joshafat: "Vill du gå med mig för att strida vid Ramot i Gilead?" Joshafat svarade Israels kung: "Jag är som du; mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."

⁵Men Joshafat sade till Israels kung: "Sök först Herrens ord."

⁶Så Israels kung samlade profeterna—omkring fyrahundra män—och frågade dem: "Ska jag gå i krig mot Ramot i Gilead, eller ska jag avstå?" De svarade: "Gå, för Herren ska ge det i kungens hand."

⁷Men Joshafat frågade: "Finns det inte fortfarande en Herrens profet här som vi kan fråga?"

⁸Israels kung sade till Joshafat: "Det finns fortfarande en man genom vilken vi kan fråga Herren, men jag hatar honom eftersom han aldrig profeterar något gott om mig—bara olycka. Han är Mika, Imlas son." Joshafat svarade: "Kungen borde inte tala så."

⁹Så Israels kung kallade en officer och sade: "Hämta Mika, Imlas son, genast."

¹⁰Nu satt Israels kung och Joshafat, Juda kung, på sina troner, klädda i sina dräkter vid tröskplatsen vid ingången till Samarias port, med alla profeterna profeterande inför dem.

¹¹Sedekia, Kenaanas son, hade gjort järnhorn, och han sade: "Så säger Herren: Med dessa ska du stånga araméerna tills de är förintade."

¹²Alla profeterna profeterade samma sak: "Gå upp till Ramot i Gilead och triumfera, för Herren ska ge det i kungens hand."

¹³Budbäraren som gick för att kalla Mika sade till honom: "Se, profeternas ord är alla överens och lovar framgång för kungen. Låt ditt ord vara som deras och tala gynnsamt."

¹⁴Men Mika sade: "Så sant som Herren lever, jag ska bara säga vad Herren säger till mig."

¹⁵När han kom inför kungen frågade kungen honom: "Mika, ska vi gå i krig mot Ramot i Gilead, eller inte?" Han svarade: "Gå och triumfera, för Herren ska ge det i kungens hand."

¹⁶Kungen frågade honom då: "Hur många gånger måste jag insistera på att du talar inget annat än sanningen i Herrens namn?"

¹⁷Då sade Mika, "Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde, och Herren sade, 'Dessa människor har ingen herre; låt var och en av dem återvända hem i fred.'"

¹⁸Israels kung sade till Joshafat: "Sade jag inte till dig att han inte skulle profetera något gott om mig, utan bara olycka?"

¹⁹Mika sade, "Hör därför Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron, med hela himlens härskaror stående vid hans sida, på hans högra och på hans vänstra sida.

²⁰Och Herren sade, 'Vem ska locka Ahab att gå och falla vid Ramot i Gilead?' En föreslog detta, och en annan det.

²¹Då närmade sig en ande Herren och sade, 'Jag ska locka honom.'

²²'Hur?' frågade Herren. 'Genom att vara en lögnaktig ande i alla hans profeters munnar,' sade han. Herren sade, 'Du ska lyckas locka honom. Gå och gör det.'

²³Så nu har Herren lagt en lögnaktig ande i munnarna på alla dessa dina profeter. Herren har bestämt olycka för dig."

²⁴Då närmade sig Sedekia, Kenaanas son, Mika och slog honom på kinden. Han sade, "Vilken väg gick Herrens ande från mig för att tala till dig?"

²⁵Mika svarade, "Du kommer att upptäcka detta den dag du går för att gömma dig i ett inre rum."

²⁶Israels kung beordrade, "Ta Mika och skicka honom tillbaka till Amon, stadens guvernör, och till Joash, kungens son,

²⁷och säg, 'Så säger kungen: Sätt denne man i fängelse och ge honom inget annat än bröd och vatten tills jag återvänder i säkerhet.'"

²⁸Men Mika förklarade, "Om du någonsin återvänder i säkerhet, då har Herren inte talat genom mig." Och han tillade, "Notera detta, alla ni människor!"

²⁹Därför fortsatte Israels kung och Joshafat, Juda kung, till Ramot i Gilead.

³⁰Israels kung sade till Joshafat, "Jag ska förklä mig när jag går in i striden, men du bär dina kungliga kläder." Så Israels kung förklädde sig och gick in i striden.

³¹Under tiden hade Arams kung instruerat sina trettiotvå vagnsbefälhavare, "Engagera er inte med någon, liten eller stor, utom Israels kung."

³²När vagnsbefälhavarna såg Joshafat, trodde de, "Detta är säkert Israels kung." Så de vände sig för att attackera honom, men Joshafat ropade ut.

³³När vagnsbefälhavarna såg att han inte var Israels kung, vände de sig bort från honom.

³⁴Men någon drog sin båge på måfå och träffade Israels kung mellan fogarna i hans rustning. Han sade till sin vagnförare, "Vänd om och få mig ur striden, för jag är sårad."

³⁵Striden rasade den dagen, och kungen hölls uppe i sin vagn vänd mot araméerna. Men blodet från hans sår flöt ner på vagnens golv, och på kvällen dog han.

³⁶Vid solnedgången gick ett rop genom armén: "Varje man till sin egen stad, och varje man till sitt eget land!"

³⁷Således dog kungen och fördes till Samaria, där de begravde honom.

³⁸De tvättade vagnen vid en damm i Samaria, där prostituerade badade, och hundarna slickade upp hans blod, precis som Herrens ord hade talat.

³⁹Nu resten av Ahabs gärningar, och allt han gjorde—elfenbenspalatset han byggde och städerna han befäste—är de inte skrivna i Israels kungars krönikebok?

⁴⁰Ahab lades till vila med sina förfäder, och hans son Ahaziah efterträdde honom som kung.

⁴¹Joshafat, Asas son, började sitt styre över Juda under det fjärde året av Ahab, Israels kung.

⁴²Joshafat var trettiofem år gammal när han började sitt styre, och han regerade i Jerusalem i tjugofem år. Hans mors namn var Asuba, dotter till Shilhi.

⁴³Han följde i sin fars Asas vägar och avvek inte från dem; han gjorde vad som var rätt i Herrens ögon. Ändå togs inte offerhöjderna bort, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där.

⁴⁴Joshafat upprätthöll fredliga relationer med Israels kung.

⁴⁵Vad gäller resten av Joshafats gärningar, de mäktiga dåd han utförde och de strider han utkämpade—är de inte skrivna i Judas kungars krönikebok?

⁴⁶Han avlägsnade från landet de återstående manliga kultprostituerade som fanns kvar från hans fars Asas dagar.

⁴⁷Det fanns ingen kung i Edom; en ställföreträdare styrde i stället för en kung.

⁴⁸Joshafat byggde Tarshish-skepp för att segla till Ofir för guld, men de seglade aldrig, för de förliste vid Esjon-Geber.

⁴⁹Under denna period föreslog Ahaziah, Ahabs son, till Joshafat, "Låt mina män segla med dina," men Joshafat avböjde.

⁵⁰Joshafat lades till vila med sina förfäder och begravdes med dem i sin fader Davids stad. Och hans son Joram efterträdde honom som kung.

⁵¹Ahaziah, Ahabs son, började sitt styre över Israel i Samaria under det sjuttonde året av Joshafat, Juda kung, och han regerade över Israel i två år.

⁵²Han gjorde vad som var ont i Herrens ögon och vandrade i sin fars och mors vägar och i Jerobeam, Nebats sons, väg, som fick Israel att synda.

⁵³Han tjänade och tillbad Baal och provocerade Herren, Israels Gud, till vrede, precis som hans far hade gjort.