1 Kungaboken 3

¹Salomo ingick ett äktenskapsförbund med farao, kungen av Egypten, och förde faraos dotter till Davids stad. Detta var tills han hade fullbordat byggandet av sitt eget hus, Herrens hus och muren runt Jerusalem.

²Folket offrade fortfarande på höga platser, eftersom inget hus ännu hade byggts för Herrens namn.

³Nu älskade Salomo Herren, och vandrade efter sin fader Davids stadgar, utom att han offrade och tände rökelse på de höga platserna.

⁴Och kungen gick till Gibeon för att offra där, för det var den stora höga platsen; Salomo offrade tusen brännoffer på det altaret.

⁵Medan han var i Gibeon, visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten; och Gud sade, “Be om vad du önskar att jag ska ge dig.”

⁶Då sade Salomo, “Du har visat stor nåd mot din tjänare David min fader, eftersom han vandrade inför dig i sanning, i rättfärdighet och hjärtats uppriktighet mot dig; och du har bevarat denna stora nåd för honom, att du har gett honom en son att sitta på hans tron, som det är denna dag.

⁷Nu, Herre min Gud, du har gjort din tjänare till kung i min fader Davids ställe, men jag är bara ett litet barn; jag vet inte hur jag ska gå ut eller komma in.

⁸Och här är din tjänare bland ditt utvalda folk, en stor mängd som inte kan räknas eller mätas.

⁹Därför, ge din tjänare ett förståndigt hjärta att styra ditt folk, att skilja mellan gott och ont. För vem kan styra detta stora folk som är ditt?”

¹⁰Det var behagligt för Herren att Salomo hade gjort denna begäran.

¹¹Gud sade till honom, “Eftersom du har bett om detta, och inte begärt långt liv för dig själv, inte heller rikedomar för dig själv, inte heller dina fienders liv, utan har sökt förstånd för att förstå rättvisa,

¹²Se, jag har handlat enligt dina ord. Jag har gett dig ett vist och förståndigt hjärta, så att det inte har funnits någon som du före, och inte heller ska det finnas någon som du efter.

¹³Jag har också gett dig vad du inte har bett om, både rikedomar och ära, så att det inte ska finnas någon bland kungarna som du alla dina dagar.

¹⁴Och om du vandrar på mina vägar, håller mina stadgar och bud, som din fader David vandrade, då ska jag förlänga dina dagar.”

¹⁵Då vaknade Salomo, och se, det var en dröm. Och han kom till Jerusalem och stod inför Herrens förbundsark, och offrade brännoffer och gemenskapsoffer, och höll en fest för alla sina tjänare.

¹⁶Efteråt kom två kvinnor som var kända för sitt yrke till kungen och stod inför honom.

¹⁷En kvinna sade, “Snälla, min herre: denna kvinna och jag bor i samma hus; och jag födde ett barn medan hon var i huset.

¹⁸På den tredje dagen efter att jag födde, födde även denna kvinna ett barn. Vi var tillsammans; det fanns ingen främling med oss i huset, bara vi två.

¹⁹Och denna kvinnas son dog under natten, eftersom hon av misstag låg på honom.

²⁰Så hon steg upp mitt i natten och tog min son från min sida medan din tjänare sov, och lade honom i sina armar, och lade sin döda son i mina armar.

²¹När jag steg upp på morgonen för att amma min son, se, han var död; men när jag undersökte honom noga på morgonen, se, han var inte min son, den jag hade fött.”

²²Då sade den andra kvinnan, “Nej! Den levande är min son, och den döda är din son.” Men den första kvinnan sade, “Nej! Den döda är din son, och den levande är min son.” Så talade de inför kungen.

²³Då sade kungen, “Den ena säger, ‘Detta är min son, den levande, och din son är den döda’; och den andra säger, ‘Nej! Din son är den döda, och min son är den levande.’”

²⁴Då befallde kungen, “Hämta mig ett svärd.” Så de hämtade ett svärd till kungen.

²⁵Och kungen instruerade, “Skär det levande barnet i två delar, och ge hälften till den ena och hälften till den andra.”

²⁶Då talade kvinnan vars barn var det levande till kungen, för hon blev djupt rörd över sin son, och sade, “Snälla, min herre, ge henne det levande barnet, och döda honom inte!” Men den andra sade, “Han ska varken vara min eller din; dela honom!”

²⁷Då svarade kungen, “Ge den första kvinnan det levande barnet, och döda honom inte. Hon är hans mor.”

²⁸När hela Israel hörde om den dom som kungen hade fällt, höll de kungen i vördnad, för de såg att Guds visdom var i honom för att skipa rättvisa.