1 Kungaboken 2

¹När tiden för Davids bortgång närmade sig, gav han instruktioner till sin son Salomo och sade:

²"Jag går nu den väg som alla på jorden går. Var därför stark och visa dig vara en man.

³Håll fast vid Herren din Guds befallning, att vandra på hans vägar, att hålla hans stadgar, hans bud, hans domar och hans vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag, så att du må lyckas i allt du gör och vart du än vänder dig,

⁴så att Herren kan uppfylla sitt ord som han talade om mig, och sade: 'Om dina söner är noga med sin väg, att vandra inför mig i sanning med hela sitt hjärta och sin själ, ska du aldrig sakna en man på Israels tron.'

⁵Dessutom vet du också vad Joab, Serujas son, gjorde mot mig, vad han gjorde mot de två härförarna i Israels arméer, mot Abner, Ners son, och mot Amasa, Jeters son, som han dödade. Och han spillde krigsblod i fredstid, och han satte krigsblod på sitt bälte som var runt hans midja och på sina sandaler som var på hans fötter.

⁶Handla därför enligt din visdom, och låt inte hans grå hår gå ner till graven i frid.

⁷Men visa godhet mot Barsillais söner från Gilead, och låt dem vara bland dem som äter vid ditt bord, för de kom till mig när jag flydde från din bror Absalom.

⁸Och se, du har hos dig Simei, Geras son, en benjaminit från Bahurim, som förbannade mig med en svår förbannelse den dag jag gick till Mahanaim. Men när han kom ner för att möta mig vid Jordan, svor jag till honom vid Herren och sade: 'Jag ska inte döda dig med svärdet.'

⁹Men nu ska du inte anse honom oskyldig, för du är en vis man och vet vad du bör göra med honom; och du ska låta hans grå hår gå ner till graven med blod."

¹⁰Så gick David bort och lades till vila hos sina förfäder, och blev begravd i Davids stad.

¹¹David regerade över Israel i fyrtio år. Han regerade sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem.

¹²Salomo besteg sedan sin far Davids tron, och hans rike blev fast etablerat.

¹³Nu kom Adonia, Haggits son, till Batseba, Salomos mor, och hon sade: "Kommer du i fred?" Och han sade: "I fred."

¹⁴Då sade han: "Jag har något att säga till dig." Så hon sade: "Tala."

¹⁵Och han sade, "Du vet att riket var mitt, och att hela Israel förväntade sig att jag skulle regera. Men riket har vänt sig och blivit min brors, för det var hans från Herren.

¹⁶Nu ber jag dig om en enda begäran; avslå mig inte." Och hon sade till honom: "Tala."

¹⁷Då sade han, "Var snäll och tala med kung Salomo—han kommer inte att avslå dig— så att han ger mig Abishag från Shunem till hustru."

¹⁸Så Batseba sade: "Mycket väl; jag ska tala med kungen för dig."

¹⁹Så gick Batseba till kung Salomo för att tala med honom för Adonia. Och kungen reste sig för att möta henne och bugade sig för henne, och satte sig på sin tron och lät sätta en tron för kungens mor, och hon satte sig vid hans högra sida.

²⁰Då sade hon: "Jag har en liten begäran av dig; avslå mig inte." Och kungen sade till henne: "Be, min mor, för jag ska inte avslå dig."

²¹Så hon sade: "Låt Abishag från Shunem ges till Adonia, din bror, som hans hustru."

²²Kung Salomo svarade och sade till sin mor, "Varför ber du om Abishag från Shunem för Adonia? Be om riket också åt honom—eftersom han är min äldre bror— även åt honom, åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son!"

²³Då svor kung Salomo vid Herren och sade, "Må Gud göra så mot mig, och ännu mer, om inte Adonia har talat detta ord mot sitt eget liv.

²⁴Nu därför, så sant Herren lever, som har etablerat mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han lovade— Adonia ska verkligen dödas idag."

²⁵Så sände kung Salomo Benaja, Jojadas son, som slog ner honom, och han dog.

²⁶Sedan sade kungen till prästen Ebjatar, "Gå till Anatot, till dina egna marker, för du förtjänar att dö; men jag ska inte döda dig denna gång, eftersom du bar Herrens Guds ark inför min far David, och eftersom du blev plågad i allt som min far blev plågad i."

²⁷Så avsatte Salomo Ebjatar från att vara präst åt Herren, för att uppfylla Herrens ord som han hade talat om Elis hus i Silo.

²⁸Nu kom nyheten till Joab, för Joab hade följt Adonia, även om han inte hade följt Absalom. Så Joab flydde till Herrens tält och grep tag i altarets horn.

²⁹Och det blev berättat för kung Salomo att Joab hade flytt till Herrens tält, och se, han var vid altaret. Då sände Salomo Benaja, Jojadas son, och sade, "Gå, slå ner honom."

³⁰Så kom Benaja till Herrens tält och sade till honom, "Så säger kungen, 'Kom ut!'" Men han sade, "Nej, för jag ska dö här." Så Benaja förde ordet tillbaka till kungen och sade, "Detta är vad Joab sade, och så här svarade han mig."

³¹Då sade kungen till honom, "Gör som han har sagt, och slå ner honom och begrav honom, så att du kan avlägsna från mig och från min fars hus skulden för det blod som Joab spillde utan orsak.

³²Och Herren ska återföra hans blod på hans eget huvud, för han slog ner två män mer rättfärdiga och bättre än han, och dödade dem med svärd: Abner, Ners son, befälhavare för Israels armé, och Amasa, Jeters son, befälhavare för Judas armé, trots att min far David inte visste det.

³³Så deras blod ska återvända på Joabs huvud och på hans efterkommandes huvud för evigt. Men till David och hans efterkommande och hans hus och hans tron ska det vara frid från Herren för evigt."

³⁴Sedan gick Benaja, Jojadas son, upp och slog ner Joab och dödade honom, och han blev begravd vid sitt eget hus i öknen.

³⁵Kungen satte Benaja, Jojadas son, över armén i hans ställe, och kungen utsåg prästen Sadok i stället för Ebjatar.

³⁶Sedan sände kungen och kallade på Simei och sade till honom, "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och gå inte ut därifrån till någon annan plats.

³⁷För den dag du går ut och korsar Kidrons bäck, ska du veta med säkerhet att du verkligen ska dö; ditt blod ska vara på ditt eget huvud."

³⁸Simei sade till kungen, "Ordet är gott. Så som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra." Så bodde Simei i Jerusalem i många dagar.

³⁹Men efter tre år, flydde två av Simeis tjänare till Akish, Maakas son, kungen av Gat. Och de berättade för Simei och sade, "Se, dina tjänare är i Gat."

⁴⁰Så steg Simei upp och sadlade sin åsna, och gick till Gat till Akish för att söka sina tjänare, och Simei gick och förde tillbaka sina tjänare från Gat.

⁴¹Och det blev berättat för Salomo att Simei hade gått från Jerusalem till Gat och hade återvänt.

⁴²Så sände kungen och kallade på Simei och sade till honom, "Fick jag dig inte att svära vid Herren och allvarligt varna dig och säga, 'Veta med säkerhet att den dag du avviker och går någonstans, ska du verkligen dö'? Och du sade till mig, 'Ordet jag har hört är gott.'

⁴³Varför har du inte hållit Herrens ed och det bud jag gav dig?"

⁴⁴Kungen sade också till Simei, "Du vet i ditt hjärta allt det onda som du gjorde mot min far David; därför ska Herren återföra ditt onda på ditt eget huvud.

⁴⁵Men kung Salomo ska bli välsignad, och Davids tron ska förbli etablerad inför Herren för evigt."

⁴⁶Så gav kungen befallning till Benaja, Jojadas son, och han gick ut och slog ner honom, och han dog. Så blev riket etablerat i Salomos hand.