1 Samuelsboken 14

¹En dag hände det att Jonatan, Sauls son, sade till den unge man som bar hans vapen: "Kom, låt oss gå över till filistéernas förläggning på andra sidan." Men han berättade inte detta för sin far.

²Saul stannade i utkanten av Gibea under granatäppelträdet i Migron. Folket som var med honom var omkring sexhundra män,

³och Ahia, son till Ahitub, Ikabods bror, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar efoden. Men folket visste inte att Jonatan hade gått.

⁴Mellan passen genom vilka Jonatan försökte gå över till filistéernas förläggning, fanns en brant klippa på ena sidan och en brant klippa på andra sidan; den ena kallades Bozes och den andra Sene.

⁵Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas, och den andra i söder mot Geba.

⁶Och Jonatan sade till den unge man som bar hans vapen: "Kom, låt oss gå över till dessa oomskurnas förläggning. Kanske kommer Herren att handla för oss, för ingenting kan hindra Herren från att rädda, vare sig genom många eller genom få."

⁷Och hans vapendragare sade till honom: "Gör allt som är i ditt hjärta. Gå framåt; jag är med dig hjärta och själ."

⁸Då sade Jonatan: "Nu ska vi gå över till männen och visa oss för dem.

⁹Om de säger till oss: 'Vänta tills vi kommer till er,' då ska vi stanna där vi är och inte gå upp till dem.

¹⁰Men om de säger: 'Kom upp till oss,' då ska vi gå upp, för Herren har gett dem i vår hand. Detta ska vara tecknet för oss."

¹¹När de båda visade sig för filistéernas förläggning, sade filistéerna: "Se, hebréerna kommer ut ur hålorna där de har gömt sig."

¹²Och männen i förläggningen ropade till Jonatan och hans vapendragare och sade: "Kom upp till oss, så ska vi visa er något." Jonatan sade till sin vapendragare: "Kom upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand."

¹³Då klättrade Jonatan upp på händer och fötter, och hans vapendragare efter honom. Och de föll inför Jonatan, och hans vapendragare dödade dem efter honom.

¹⁴I det första anfallet dödade Jonatan och hans vapendragare omkring tjugo män inom ungefär ett halvt furlong av land.

¹⁵Och det blev en skakning i lägret, på fältet och bland allt folket. Förläggningen och till och med plundrarna skakade, och jorden skakade, och det blev en stor panik från Gud.

¹⁶Sauls väktare i Gibea i Benjamin såg, och se, folkmassan smälte bort och skingrades i alla riktningar.

¹⁷Då sade Saul till folket som var med honom: "Räkna folket och se vem som har gått från oss." Och när de hade räknat folket, se, Jonatan och hans vapendragare var inte där.

¹⁸Så Saul sade till Ahia: "För hit Guds ark." För Guds ark var vid den tiden med Israels söner.

¹⁹Och medan Saul talade till prästen, fortsatte tumultet i filistéernas läger att öka. Då sade Saul till prästen: "Dra tillbaka din hand."

²⁰Då samlade Saul och allt folket som var med honom sig och gick in i striden; och se, varje mans svärd var mot hans medmänniska, och det var stor förvirring.

²¹Nu de hebréer som tidigare hade varit med filistéerna och hade gått upp med dem i lägret från det omgivande landet, även de förenade sig med israeliterna som var med Saul och Jonatan.

²²Och alla män i Israel som hade gömt sig i Efraims bergsland hörde att filistéerna flydde, och de följde också hårt efter dem i striden.

²³Så räddade Herren Israel den dagen, och striden flyttade bortom Bet-aven.

²⁴Nu var Israels män hårt pressade den dagen, för Saul hade lagt en ed på folket och sagt: "Förbannad är den man som äter mat före kvällen, innan jag har tagit hämnd på mina fiender." Så ingen av folket smakade mat.

²⁵Sedan gick allt folket i landet in i skogen, och där fanns honung på marken.

²⁶Och när folket gick in i skogen, se, honungen droppade, men ingen satte sin hand till sin mun, för folket fruktade eden.

²⁷Men Jonatan hade inte hört sin far befalla folket med eden; så han sträckte ut änden av staven som var i hans hand och doppade den i honungskakan, och satte sin hand till sin mun, och hans ögon ljusnade.

²⁸Då sade en av folket: "Din far har strängt befallt folket med en ed och sagt: 'Förbannad är den man som äter mat idag.'" Och folket var svagt.

²⁹Då sade Jonatan: "Min far har fört olycka över landet. Se hur mina ögon har ljusnat eftersom jag smakade lite av denna honung.

³⁰Hur mycket bättre hade det inte varit om folket hade ätit fritt idag av bytet från sina fiender som de fann! För nu har slakten bland filistéerna inte varit betydande."

³¹Den dagen besegrade de filistéerna från Mikmas till Ajalon, och folket var mycket trötta.

³²Folket rusade girigt över bytet och tog får, oxar och kalvar, och slaktade dem på marken; och folket åt dem med blodet.

³³Då blev det berättat för Saul och man sade: "Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet." Och han sade: "Ni har handlat förrädiskt; rulla en stor sten hit till mig."

³⁴Sedan sade Saul: "Sprid er bland folket och säg till dem: 'Var och en ska föra sin oxe eller sitt får hit och slakta det här och äta, och synda inte mot Herren genom att äta med blodet.'" Så alla folket förde sina oxar den natten och slaktade dem där.

³⁵Och Saul byggde ett altare åt Herren—det var det första altaret han byggde åt Herren.

³⁶Sedan sade Saul: "Låt oss gå ner efter filistéerna om natten och plundra dem till morgonljuset, och låt oss inte lämna en man av dem." Och de sade: "Gör vad som verkar gott för dig." Men prästen sade: "Låt oss komma nära Gud här."

³⁷Och Saul frågade Gud: "Ska jag gå ner efter filistéerna? Kommer du att ge dem i Israels hand?" Men han svarade honom inte den dagen.

³⁸Så Saul sade: "Kom hit, alla ni folkets hövdingar, och vet och se var denna synd har varit idag.

³⁹För så sant Herren lever, som räddar Israel, även om det är Jonatan min son, ska han säkerligen dö." Men inte en enda av allt folket svarade honom.

⁴⁰Då sade han till hela Israel: "Ni ska vara på ena sidan, och jag och Jonatan min son ska vara på den andra sidan." Och folket sade till Saul: "Gör vad som verkar gott för dig."

⁴¹Därför sade Saul till Herren: "O Israels Gud, ge en fullkomlig lott." Och Jonatan och Saul blev tagna, men folket undkom.

⁴²Då sade Saul: "Kasta lotten mellan mig och Jonatan min son." Och Jonatan blev tagen.

⁴³Då sade Saul till Jonatan: "Berätta för mig vad du har gjort." Och Jonatan berättade för honom: "Jag smakade faktiskt lite honung med änden av staven som var i min hand. Här är jag; jag måste dö."

⁴⁴Och Saul sade: "Gud gör så mot mig och mer därtill, för du ska säkerligen dö, Jonatan."

⁴⁵Men folket sade till Saul: "Ska Jonatan dö, som har åstadkommit denna stora räddning i Israel? Långt därifrån! Så sant Herren lever, inte ett hår på hans huvud ska falla till marken, för han har arbetat med Gud idag." Så folket räddade Jonatan, och han dog inte.

⁴⁶Då upphörde Saul att förfölja filistéerna, och filistéerna återvände till sin plats.

⁴⁷När Saul hade tagit riket över Israel, kämpade han mot alla sina fiender på alla sidor—mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filistéerna. Och vart han än vände sig, besegrade han dem.

⁴⁸Han agerade tappert och slog amalekiterna, och räddade Israel ur händerna på dem som plundrade dem.

⁴⁹Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Hans två döttrar hette Merab, den förstfödda, och Mikal, den yngre.

⁵⁰Ahinoam, Ahimaas dotter, var Sauls hustru. Befälhavaren för hans armé var Abner, son till Ner, som var Sauls farbror.

⁵¹Saul var son till Kish, och Ner, Abners far, var son till Abiel.

⁵²Det var hårda strider mot filistéerna alla Sauls dagar. Och närhelst Saul såg någon mäktig man eller tapper man, tog han honom i sin tjänst.