1 Samuelsboken 17

¹Nu samlade filistéerna sina härar till strid, och de var samlade vid Soko, som tillhör Juda; och de slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.

²Saul och Israels män samlades och slog läger i Ela-dalen och ställde upp sig i slagordning mot filistéerna.

³Filistéerna stod på en kulle, medan Israel tog ställning på den motsatta kullen, med dalen liggande mellan dem.

⁴Då kom en kämpe fram från filistéernas läger, vid namn Goliat, från Gat, vars längd var sex alnar och ett kvarter.

⁵Han hade en brons hjälm på sitt huvud och bar en fjällpansar som vägde fem tusen siklar brons.

⁶Han bar också brons benskydd och hade en brons kastspjut slungad över sina axlar.

⁷Skaftet på hans spjut var som en vävares bom, och järnspetsen på hans spjut vägde sex hundra siklar järn; och hans sköldbärare gick framför honom.

⁸Han stod och ropade till Israels led och sade till dem: "Varför kommer ni ut och ställer upp er för strid? Är jag inte filistén och ni Sauls tjänare? Välj ut en man åt er och låt honom komma ner till mig.

⁹Om han kan strida mot mig och besegra mig, då ska vi bli era tjänare; men om jag övervinner honom och dödar honom, då ska ni bli våra tjänare och tjäna oss."

¹⁰Filistén sade: "Jag trotsar Israels stridslinjer denna dag. Ge mig en man, så att vi kan strida tillsammans."

¹¹När Saul och hela Israel hörde filisténs ord, blev de fyllda av bestörtning och stor fruktan.

¹²Nu var David son till en efratit från Betlehem i Juda, vars namn var Isai. Han hade åtta söner, och vid Sauls tid var han redan gammal och kommen till åren.

¹³De tre äldsta sönerna till Isai hade följt Saul till striden. Namnen på hans tre söner som gick till striden var Eliab, den förstfödde, Abinadab, den andre, och Shamma, den tredje.

¹⁴David var den yngste. De tre äldsta hade gått efter Saul,

¹⁵men David gick fram och tillbaka från Saul för att valla sin fars hjord i Betlehem.

¹⁶I fyrtio dagar kom filistén fram varje morgon och kväll och tog sin ställning.

¹⁷Då sade Isai till sin son David: "Ta nu för dina bröder en efa rostat korn och dessa tio bröd och spring till lägret till dina bröder.

¹⁸Ta också dessa tio ostar till befälhavaren över deras tusen, och se hur dina bröder har det, och ta med dig nyheter om dem."

¹⁹Nu var Saul och alla Israels män i Ela-dalen och stred mot filistéerna.

²⁰Så David steg upp tidigt på morgonen, lämnade hjorden hos en väktare, tog förnödenheterna och gick som Isai hade befallt honom. Han kom till lägret när hären gick ut till slaglinjen och ropade stridsropet.

²¹Israel och filistéerna var uppställda i stridsformation, armé mot armé.

²²Då lämnade David bagaget i bagagevaktarens vård, sprang till slaglinjen och gick in för att hälsa på sina bröder.

²³Medan han talade med dem, se, då kom kämpen, filistén från Gat vid namn Goliat, upp från filistéernas här, och han talade samma ord som förut; och David hörde honom.

²⁴När alla Israels män såg honom, drog de sig tillbaka från honom i stor fruktan.

²⁵Israels män sade: "Har ni sett denne man som kommer upp? Sannerligen kommer han upp för att trotsa Israel. Och det ska vara så att kungen ska berika den man som dödar honom med stora rikedomar, ge honom sin dotter och göra hans fars hus fritt i Israel."

²⁶Då talade David till männen som stod vid honom och sade: "Vad ska göras för den man som dödar denne filisté och tar bort denna skam från Israel? För vem är denne oomskurne filisté, att han skulle trotsa den levande Gudens härar?"

²⁷Och folket svarade honom på samma sätt och sade: "Detta ska göras för den man som dödar honom."

²⁸Nu hörde Eliab, hans äldsta bror, när han talade till männen; och Eliabs vrede brann mot David och han sade: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat de få fåren i öknen? Jag känner din stolthet och ditt hjärtas ondska, för du har kommit ner för att se striden."

²⁹Men David sade: "Vad har jag nu gjort? Var det inte bara en fråga?"

³⁰Då vände han sig bort från honom till en annan och sade samma sak; och folket svarade honom som förut.

³¹När de ord som David talade hördes, rapporterades de till Saul, och han sände efter honom.

³²David sade till Saul: "Låt ingen tappa modet på grund av denne filisté; din tjänare ska gå och strida mot honom."

³³Men Saul sade till David: "Du kan inte gå mot denne filisté för att strida mot honom, för du är bara en ung man, och han har varit en krigare från sin ungdom."

³⁴Men David sade till Saul: "Din tjänare vaktade sin fars får. När ett lejon eller en björn kom och tog ett lamm från hjorden,

³⁵gick jag ut efter det och slog det, och räddade lammet ur dess mun. Och när det reste sig mot mig, grep jag det i skägget och slog det och dödade det.

³⁶Din tjänare har övervunnit både lejonet och björnen; och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem, eftersom han har trotsat den levande Gudens härar."

³⁷Och David sade: "Herren, som räddade mig från lejonets tass och björnens tass, ska rädda mig från denne filistés hand." Och Saul sade till David: "Gå, och må Herren vara med dig."

³⁸Då klädde Saul David i sina kläder och satte en brons hjälm på hans huvud och klädde honom i pansar.

³⁹David spände sitt svärd över pansaret och försökte gå, men han var inte van vid dem. Så David sade till Saul: "Jag kan inte gå med dessa, för jag är inte van vid dem." Och David tog av dem.

⁴⁰Sedan tog han sin stav i sin hand och valde ut fem släta stenar från bäcken, och lade dem i herdepåsen som han hade, det vill säga i sin väska, och hans slunga var i hans hand. Och han närmade sig filistén.

⁴¹Under tiden kom filistén närmare och närmade sig David, med sköldbäraren framför sig.

⁴²När filistén såg och såg David, föraktade han honom, för han var bara en ung man, och rödaktig, med ett vackert utseende.

⁴³Filistén sade till David: "Är jag en hund, att du kommer till mig med käppar?" Och han förbannade David vid sina gudar.

⁴⁴Filistén sade också till David: "Kom till mig, så ska jag ge ditt kött till himlens fåglar och markens vilda djur."

⁴⁵Då sade David till filistén, "Du kommer till mig med svärd, spjut och kastspjut, men jag kommer till dig i namnet av Härskarornas Herre, Israels härars Gud, som du har trotsat.

⁴⁶Idag ska Herren överlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig och ta bort ditt huvud från dig. Och jag ska ge filistéernas här döda kroppar idag till himlens fåglar och jordens vilda djur, så att hela jorden ska veta att det finns en Gud i Israel,

⁴⁷och att hela denna församling ska veta att Herren inte räddar med svärd eller spjut; för striden är Herrens, och Han ska överlämna dig till oss!"

⁴⁸Då hände det, när filistén reste sig och kom fram för att möta David, att David snabbt sprang mot slaglinjen för att möta filistén.

⁴⁹Och David lade sin hand i sin väska och tog därifrån en sten och slungade den, och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk in i hans panna, och han föll på sitt ansikte till marken.

⁵⁰Så David segrade över filistén med en slunga och en sten, och han slog filistén och dödade honom; men det fanns inget svärd i Davids hand.

⁵¹Då sprang David och stod över filistén, tog hans svärd och drog det ur dess skida, och dödade honom och högg av hans huvud med det. När filistéerna såg att deras kämpe var död, flydde de.

⁵²Då reste sig Israels och Judas män och ropade och förföljde filistéerna ända till dalen, och till Ekrons portar. Och de döda filistéerna låg längs vägen till Shaaraim, ända till Gat och Ekron.

⁵³Sedan återvände Israels söner från sin förföljelse av filistéerna och plundrade deras läger.

⁵⁴David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men han lade sina vapen i sitt eget tält.

⁵⁵När Saul såg David gå ut mot filistén, sade han till Abner, härens befälhavare: "Abner, vems son är denne unge man?" Och Abner sade: "Så sant du lever, o konung, jag vet inte."

⁵⁶Kungen sade: "Ta reda på vems son den unge mannen är."

⁵⁷Så när David återvände från att ha besegrat filistén, tog Abner honom och förde honom inför Saul med filisténs huvud i sin hand.

⁵⁸Saul sade till honom: "Vems son är du, unge man?" Och David sade: "Jag är son till din tjänare Isai, betlehemiten."