1 Samuelsboken 26

¹Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade, ”Håller sig inte David gömd på Hakilahöjden, mitt emot Jeshimon?”

²Då bröt Saul upp och gick ner till Sifs öken, och med honom tre tusen utvalda män av Israel, för att söka efter David i Sifs öken.

³Saul slog läger på Hakilahöjden, mitt emot Jeshimon, vid vägen. Men David stannade i öknen, och han såg att Saul kom efter honom ut i öknen.

⁴David sände ut spejare, och han fick veta med säkerhet att Saul verkligen hade kommit.

⁵David steg upp och kom till platsen där Saul hade slagit läger. Och David såg platsen där Saul låg, och Abner, Ners son, hans härförare. Nu låg Saul i den inre kretsen av lägret, och folket var lägrat runt omkring honom.

⁶David talade till Ahimelek, hetiten, och till Abisai, Serujas son, Joabs bror, och frågade, ”Vem vill följa med mig ner till Saul i lägret?” Och Abisai svarade, ”Jag går ner med dig.”

⁷Så kom David och Abisai till folket om natten, och se, Saul låg och sov inne i lägret, med sitt spjut fast i marken vid sitt huvud. Och Abner och folket låg runt omkring honom.

⁸Då sade Abisai till David, ”Idag har Gud överlämnat din fiende i din hand; låt mig nu slå honom med spjutet till marken med ett enda slag, jag behöver inte slå honom en andra gång.”

⁹Men David svarade Abisai, ”Döda honom inte, för vem kan räcka ut sin hand mot Herrens smorde och förbli oskyldig?”

¹⁰David sade också, ”Så sant Herren lever, Herren skall slå honom, eller hans dag skall komma när han dör, eller han skall gå ner i striden och förgås.

¹¹Herren förbjude att jag skulle räcka ut min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet som är vid hans huvud och vattenkrukan, och låt oss gå.”

¹²Så tog David spjutet och vattenkrukan från Sauls huvudände, och de gick sin väg. Men ingen såg det eller visste det, och ingen vaknade, för de sov alla, eftersom en djup sömn från Herren hade fallit över dem.

¹³Sedan gick David över till andra sidan och stod på toppen av berget på avstånd; ett stort område var mellan dem.

¹⁴Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade, ”Svarar du inte, Abner?” Då svarade Abner, ”Vem är du som ropar till kungen?”

¹⁵Så talade David till Abner, ”Är du inte en man? Och vem är som du i Israel? Varför har du då inte skyddat din herre kungen? För en av folket kom för att skada kungen din herre.

¹⁶Detta du har gjort är inte gott. Så sant Herren lever, ni förtjänar att dö, eftersom ni inte har vaktat er herre, Herrens smorde. Se nu efter var kungens spjut och vattenkrukan som var vid hans huvud är.”

¹⁷Då kände Saul igen Davids röst och sade, ”Är det din röst, min son David?” Och David sade, ”Det är min röst, min herre kungen.”

¹⁸Han sade också, ”Varför förföljer min herre sin tjänare? Vad har jag gjort, eller vad ont finns i min hand?

¹⁹Låt nu min herre kungen lyssna till sin tjänares ord. Om Herren har uppeggat dig mot mig, må han acceptera ett offer; men om det är människor, förbannade är de inför Herren, för de har drivit mig ut idag så att jag inte skulle ha någon del i Herrens arv, och sagt, ’Gå, tjäna andra gudar.’

²⁰Låt därför inte mitt blod falla till marken bort från Herrens ansikte, för Israels kung har kommit ut för att söka en enda loppa, som när man jagar en rapphöna i bergen.”

²¹Då sade Saul, ”Jag har syndat. Återvänd, min son David, för jag skall inte skada dig igen, eftersom mitt liv var dyrbart i dina ögon idag. Se, jag har handlat dåraktigt och gjort ett stort misstag.”

²²David svarade och sade, ”Se, kungens spjut! Låt nu en av de unga männen komma över och hämta det.

²³Och Herren skall belöna var och en för hans rättfärdighet och trofasthet; för Herren överlämnade dig i min hand idag, men jag vägrade att räcka ut min hand mot Herrens smorde.

²⁴Se nu, liksom ditt liv var högt värderat i mina ögon idag, så må mitt liv vara högt värderat i Herrens ögon, och må han rädda mig från all nöd.”

²⁵Då sade Saul till David, ”Välsignad är du, min son David; du skall både uträtta mycket och säkert segra.” Så gick David sin väg, och Saul återvände till sin plats.