2 Krönikeboken 6

¹Då talade Salomo, "Herren har förklarat att Han skulle bo i det täta molnet.

²Jag har byggt ett storslaget hus åt Dig, Och en plats för Din eviga boning."

³Sedan vände kungen sig om och välsignade hela Israels församling, medan hela Israels församling stod.

⁴Han förkunnade, "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som talade till min far David, och har fullbordat det med Sina händer, sägande,

⁵'Från den dag då Jag förde Mitt folk från Egyptens land, valde Jag inte ut någon stad bland alla Israels stammar för att bygga ett hus så att Mitt namn skulle vara där, inte heller valde Jag någon man som ledare över Mitt folk Israel;

⁶men Jag har utvalt Jerusalem så att Mitt namn skulle vara där, och Jag har utvalt David att vara över Mitt folk Israel.'

⁷Det var i min far Davids hjärta att bygga ett hus för Herrens namn, Israels Gud.

⁸Men Herren sade till min far David, 'Eftersom det var i ditt hjärta att bygga ett hus för Mitt namn, gjorde du väl i att ha denna önskan i ditt hjärta.

⁹Dock, du skall inte bygga huset, utan din son som kommer att födas åt dig, han skall bygga huset för Mitt namn.'

¹⁰Nu har Herren fullbordat Sitt ord som Han talade; ty jag har stigit upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren lovade, och jag har byggt huset för Herrens namn, Israels Gud.

¹¹Och där har jag placerat arken, i vilken Herrens förbund finns, som Han gjorde med Israels söner."

¹²Sedan stod han framför Herrens altare i närvaro av hela Israels församling och sträckte ut sina händer.

¹³Ty Salomo hade gjort en bronsplattform, fem alnar lång, fem alnar bred och tre alnar hög, och hade ställt den mitt på gården; och han stod på den, knäböjde sedan på sina knän inför hela Israels församling, och sträckte ut sina händer mot himlen.

¹⁴Han sade, "Herre, Israels Gud, det finns ingen gud som Du i himlen eller på jorden, som håller Ditt förbund och Din trofasthet mot Dina tjänare som vandrar inför Dig med hela sitt hjärta—

¹⁵Du som har hållit med Din tjänare, min far David, det som Du lovade honom; Du har talat med Din mun och har fullbordat det med Din hand, som det är idag.

¹⁶Så håll nu, Herre, Israels Gud, för Din tjänare, min far David, det som Du har lovat honom, sägande, 'Du skall inte sakna en man som sitter på Israels tron, om bara dina söner tar hand om sin väg, att vandra i Min lag som du har vandrat inför Mig.'

¹⁷Så låt nu, Herre, Israels Gud, Ditt ord som Du har talat till Din tjänare David bli bekräftat.

¹⁸Men skall Gud verkligen bo med människorna på jorden? Se, himlen och den högsta himlen kan inte rymma Dig; hur mycket mindre detta hus som jag har byggt!

¹⁹Men vänd Din uppmärksamhet till Din tjänares bön och till hans vädjan, Herre min Gud, för att lyssna till ropet och bönen som Din tjänare frambär inför Dig,

²⁰så att Ditt öga är öppet mot detta hus dag och natt, mot den plats om vilken Du har förklarat att Du skulle sätta Ditt namn där, för att lyssna till bönen som Din tjänare kommer att be mot denna plats.

²¹Och lyssna till Din tjänares och Ditt folk Israels vädjanden, när de ber mot denna plats; hör från Din boning, från himlen; hör och förlåt.

²²Om en person syndar mot sin granne och blir skyldig att avlägga ed, och han kommer och avlägger ed inför Ditt altare i detta hus,

²³så hör från himlen och agera, och döm Dina tjänare, genom att ge den onde rättvisa genom att låta hans väg komma över hans eget huvud, och rättfärdiga den rättfärdige genom att belöna honom efter hans rättfärdighet.

²⁴Om Ditt folk Israel blir besegrat inför en fiende för att de har syndat mot Dig, och de vänder tillbaka och bekänner Ditt namn, och ber och vädjar till Dig i detta hus,

²⁵så hör från himlen och förlåt Ditt folk Israels synd, och återställ dem till det land som Du har gett dem och deras fäder.

²⁶När himlen är stängd och det inte regnar för att de har syndat mot Dig, och de ber mot denna plats och bekänner Ditt namn, och vänder sig från sin synd när Du plågar dem,

²⁷så hör i himlen och förlåt Dina tjänares och Ditt folk Israels synd, och lär dem den goda vägen på vilken de skall vandra; och sänd regn över Ditt land som Du har gett Ditt folk som en arvedel.

²⁸Om det finns hungersnöd i landet, om det finns pest, om det finns bladmögel eller mögel, gräshoppor eller gräshoppor, om fiender belägrar dem i deras städers land, vilken pest eller sjukdom det än är,

²⁹vilken bön eller vädjan som än görs av någon, eller av hela Ditt folk Israel, var och en som känner sin egen plåga och sin egen smärta, och sträcker ut sina händer mot detta hus,

³⁰så hör från himlen Din boning, och förlåt, och ge var och en efter alla hans vägar, vars hjärta Du känner— ty Du ensam känner människornas barns hjärtan—

³¹så att de må vörda Dig, för att vandra på Dina vägar så länge de lever i det land som Du har gett våra fäder.

³²Även beträffande främlingen som inte är från Ditt folk Israel, men kommer från ett avlägset land på grund av Ditt stora namn, och Din mäktiga hand, och Din uträckta arm— när de kommer och ber mot detta hus,

³³så hör från himlen, från Din boning, och gör enligt allt som främlingen ropar till Dig om, så att alla jordens folk må känna Ditt namn, och vörda Dig som Ditt folk Israel gör, och att de må veta att detta hus som jag har byggt är kallat efter Ditt namn.

³⁴När Ditt folk går ut i strid mot sina fiender, i vilken riktning Du än sänder dem, och de ber till Dig mot denna stad som Du har utvalt, och huset som jag har byggt för Ditt namn,

³⁵så hör från himlen deras bön och deras vädjan, och upprätthåll deras sak.

³⁶När de syndar mot Dig (för det finns ingen människa som inte syndar) och Du är vred på dem och överlämnar dem till en fiende, så att de tas bort som fångar till ett land långt borta eller nära,

³⁷om de tar det till hjärtat i det land där de är tagna som fångar, och omvänder sig och vädjar till Dig i fångenskapens land, sägande, 'Vi har syndat, vi har gjort fel och handlat ogudaktigt';

³⁸om de vänder tillbaka till Dig helhjärtat och med hela sin själ i fångenskapens land, där de har tagits som fångar, och ber mot sitt land som Du har gett deras fäder, och staden som Du har utvalt, och mot huset som jag har byggt för Ditt namn,

³⁹så hör från himlen, från Din boning, deras bön och deras vädjanden, och upprätthåll deras sak, och förlåt Ditt folk som har syndat mot Dig.

⁴⁰Nu, min Gud, låt Dina ögon vara öppna och Dina öron uppmärksamma på bönen som frambärs på denna plats.

⁴¹Stå nu upp, Herre Gud, till Din viloplats, Du och Din styrkas ark; låt Dina präster, Herre Gud, vara klädda i frälsning, och låt Dina trogna glädjas i godhet.

⁴²Herre Gud, vänd inte bort Ditt smordas ansikte; kom ihåg Din trofasta kärlek till Din tjänare David.”