2 Kungaboken 7

¹Då sade Elisha, "Hör Herrens ord: Så säger Herren: 'Vid den här tiden imorgon ska ett mått fint mjöl säljas för en sikel, och två mått korn för en sikel, vid Samarias port.'"

²Men officeren som kungen stödde sig på svarade gudsmannen och sade, "Se, om Herren skulle göra fönster i himlen, skulle detta kunna ske?" Då sade han, "Se, du ska få se det med egna ögon, men du ska inte få äta av det."

³Nu fanns det fyra män med spetälska vid portens ingång; och de sade till varandra, "Varför sitter vi här tills vi dör?

⁴Om vi säger, 'Vi går in i staden,' så är hungersnöden i staden, och vi kommer att dö där. Och om vi sitter här, kommer vi också att dö. Så nu, kom, låt oss gå över till araméernas läger. Om de skonar oss, kommer vi att leva; och om de dödar oss, kommer vi att dö."

⁵Så de steg upp i skymningen för att gå mot araméernas läger. När de nådde utkanten av araméernas läger, se, där var ingen där.

⁶För Herren hade fått araméernas läger att höra ljudet av vagnar och ljudet av hästar— det vill säga, ljudet av en stor armé—så att de sade till varandra, "Se, Israels kung har lejt hettiternas kungar och egyptiernas kungar mot oss, för att komma över oss!"

⁷Så de steg upp och flydde i skymningen, och övergav sina tält, sina hästar och sina åsnor— lägret precis som det var—och flydde för sina liv.

⁸När dessa män med spetälska kom till utkanten av lägret, gick de in i ett tält och åt och drack, och tog med sig silver, guld och kläder, och gick och gömde dem. Sedan återvände de och gick in i ett annat tält, och tog saker därifrån också, och gick och gömde dem.

⁹Då sade de till varandra, "Vi gör inte rätt. Denna dag är en dag av goda nyheter, men vi håller tyst. Om vi väntar till morgonljuset, kommer straff att övergå oss. Nu kom, låt oss gå och berätta för kungens hushåll."

¹⁰Så de kom och ropade till stadens portvakter och berättade för dem, och sade, "Vi kom till araméernas läger, och se, där var ingen där, inte en mänsklig röst—bara hästarna och åsnorna bundna, och tälten precis som de var."

¹¹Och portvakterna ropade ut, och det rapporterades inne i kungens hus.

¹²Då steg kungen upp på natten och sade till sina tjänare, "Jag ska nu berätta för er vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, så de har gått ut från lägret för att gömma sig på fältet, och säger, 'När de kommer ut ur staden, ska vi fånga dem levande och ta oss in i staden.'"

¹³Men en av hans tjänare svarade och sade, "Snälla, låt några män ta fem av de hästar som finns kvar i staden— se, de kommer att vara som hela Israels mängd som är kvar i den— och låt oss sända dem och se."

¹⁴Så de förberedde två vagnar med hästar, och kungen skickade dem efter araméernas armé och instruerade, "Gå och se."

¹⁵De gick efter dem till Jordan, och se, hela vägen var full av kläder och utrustning som araméerna hade kastat bort i sin hast. Sedan återvände budbärarna och berättade för kungen.

¹⁶Så folket vågade sig ut och plundrade araméernas läger. Följaktligen såldes ett mått fint mjöl för en sikel, och två mått korn för en sikel, i enlighet med Herrens ord.

¹⁷Nu utsåg kungen officeren som han stödde sig på att vara ansvarig för porten; men folket trampade på honom vid porten, och han dog, precis som gudsmannen hade talat, som talade när kungen kom ner till honom.

¹⁸Och det hände precis som gudsmannen hade talat till kungen och sagt, "Två mått korn för en sikel och ett mått fint mjöl för en sikel kommer att säljas imorgon vid den här tiden vid Samarias port."

¹⁹Då hade officeren svarat gudsmannen och sagt, "Nu se, om Herren skulle göra fönster i himlen, skulle en sådan sak kunna ske?" Och han sade, "Se, du ska få se det med egna ögon, men du ska inte få äta något av det."

²⁰Och faktiskt, detta är vad som hände honom: folket trampade på honom vid porten, och han dog.