2 Kungaboken 6

¹Profetlärjungarna kom till Elisa och sade, “Se nu, platsen där vi bor under din ledning är för trång för oss.

²Låt oss gå till Jordan, och var och en av oss ska ta en bjälke därifrån, och låt oss bygga en plats där för oss själva där vi kan bo.” Så han sade, “Gå.”

³Då sade en av dem, “Var snäll och följ med dina tjänare.” Och han svarade, “Jag ska gå.”

⁴Så han gick med dem; och när de nådde Jordan, började de hugga ner träd.

⁵Men medan en högg ner en bjälke, föll yxhuvudet i vattnet. Och han ropade och sade, “Åh, min mästare! Den var lånad!”

⁶Guds man frågade, “Var föll den?” Och när han visade honom platsen, högg han av en pinne och kastade den där, vilket fick järnet att flyta.

⁷Och han sade, “Plocka upp den åt dig själv.” Så han sträckte ut sin hand och tog den.

⁸Arams kung förde krig mot Israel, och han rådgjorde med sina tjänare och sade, “På den och den platsen ska mitt läger vara.”

⁹Men Guds man sände bud till Israels kung och sade, “Var försiktig så att du inte passerar denna plats, för araméerna kommer ner där.”

¹⁰Så Israels kung sände någon till platsen om vilken Guds man hade berättat för honom. Således varnade han honom, så att han skyddade sig där mer än en eller två gånger.

¹¹Arams kungs hjärta blev rasande över denna sak; och han kallade sina tjänare och sade till dem, “Vill ni inte tala om för mig vem av oss som är för Israels kung?”

¹²En av hans tjänare svarade, “Nej, min herre kungen; men Elisa, profeten som är i Israel, informerar Israels kung om de ord du talar i ditt sovrum.”

¹³Så han sade, “Gå och se var han är, så att jag kan sända män för att fånga honom.” Och det rapporterades till honom och sades, “Se, han är i Dotan.”

¹⁴Så han sände dit hästar, vagnar och en stor här, och de anlände på natten och omringade staden.

¹⁵När Guds mans tjänare steg upp tidigt och gick ut, se, en här med hästar och vagnar omringade staden. Och hans tjänare sade till honom, “Ve, min mästare! Vad ska vi göra?”

¹⁶Så han sade, “Var inte rädd, för de som är med oss är fler än de som är med dem.”

¹⁷Då bad Elisa och sade, “Herre, öppna hans ögon, så att han kan se.” Och Herren öppnade tjänarens ögon, och han såg; och se, berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa.

¹⁸När de kom ner till honom, bad Elisa till Herren och sade, “Slå detta folk med blindhet, jag ber.” Så Han slog dem med blindhet i enlighet med Elisas ord.

¹⁹Då sade Elisa till dem, “Detta är inte vägen, och detta är inte staden. Följ mig, så ska jag leda er till den man ni söker.” Och han ledde dem till Samaria.

²⁰När de hade kommit in i Samaria, sade Elisa, “O Herre, öppna dessa mäns ögon, så att de kan se.” Så Herren öppnade deras ögon, och de såg; och se, de var mitt i Samaria.

²¹Då Israels kung såg dem, sade han till Elisa, “Ska jag döda dem? Ska jag döda dem, min fader?”

²²Men han sade, “Du ska inte döda dem. Skulle du döda dem du har tagit till fånga med ditt svärd och med din båge? Sätt bröd och vatten framför dem, så att de kan äta och dricka och återvända till sin herre.”

²³Så han förberedde en stor fest för dem; och när de hade ätit och druckit, sände han iväg dem, och de återvände till sin herre. Och de arameiska rövarbanden kom inte mer in i Israels land.

²⁴Efter detta samlade Ben-Hadad, Arams kung, hela sin armé, och gick upp och belägrade Samaria.

²⁵Det var en svår hungersnöd i Samaria; och se, de fortsatte att belägra det tills ett åsnehuvud såldes för åttio siklar silver, och en fjärdedel av en kab duvträck för fem siklar silver.

²⁶När Israels kung gick förbi på muren, ropade en kvinna till honom och sade, “Hjälp, min herre kungen!”

²⁷Men han sade, “Om Herren inte hjälper dig, varifrån ska jag hjälpa dig? Från tröskplatsen eller från vinpressen?”

²⁸Då sade kungen till henne, “Vad är det med dig?” Och hon svarade, “Denna kvinna sade till mig, ‘Ge din son så att vi kan äta honom idag, och vi ska äta min son imorgon.’

²⁹Så vi kokade min son och åt honom; och jag sade till henne nästa dag, ‘Ge din son, så att vi kan äta honom’; men hon har gömt sin son.”

³⁰När kungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder— och när han gick förbi på muren, såg folket, och se, han hade säcktyg under på sin kropp.

³¹Då sade han, “Må Gud göra så mot mig och mer därtill, om Elisas, Shafats sons huvud, förblir på honom idag!”

³²Nu satt Elisa i sitt hus, och de äldste satt med honom. Och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sade han till de äldste, “Ser ni hur denne mördares son har sänt någon för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, stäng dörren och håll den stängd mot honom. Är inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?”

³³Medan han fortfarande talade med dem, se, kom budbäraren ner till honom och sade, “Se, denna ondska är från Herren; varför skulle jag vänta på Herren längre?”