2 Samuelsboken 3

¹Nu var kriget mellan Sauls hus och Davids hus långvarigt; och David blev starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare.

²David fick söner födda åt sig i Hebron: hans förstfödde var Amnon, med Ahinoam från Jisreel;

³och hans andre, Kilab, med Abigail, änkan efter Nabal från Karmel; och den tredje, Absalom, son till Maaka, dotter till Talmai, kungen av Gesur;

⁴och den fjärde, Adonia, son till Haggit; och den femte, Sefatja, son till Avital;

⁵och den sjätte, Jitream, med Egla, Davids hustru. Dessa barn föddes åt David i Hebron.

⁶Under tiden för konflikten mellan Sauls hus och Davids hus, fick Avner mer inflytande i Sauls hus.

⁷Saul hade en bihustru vid namn Rispa, dotter till Aja; och Is-Boset sade till Avner, "Varför har du varit med min fars bihustru?"

⁸Då blev Avner mycket arg över Is-Bosets ord och sade, "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag visar jag godhet mot din far Sauls hus, mot hans bröder och mot hans vänner, och har inte överlämnat dig till David; ändå anklagar du mig idag för fel med en kvinna?

⁹Må Gud göra så mot Avner, och mer därtill, om jag inte gör så för honom som Herren har svurit till David:

¹⁰att flytta riket från Sauls hus, och att upprätta Davids tron över Israel och över Juda, från Dan till Beer-Sheba!”

¹¹Och Is-Boset kunde inte längre svara Avner med ett enda ord, för han var rädd för honom.

¹²Då sände Avner budbärare till David i hans ställe och sade, "Vem tillhör landet? Gör ditt förbund med mig, och se, min hand skall vara med dig för att föra hela Israel över till dig."

¹³Så sade David, "Bra, jag skall göra ett förbund med dig. Men jag kräver en sak av dig: du skall inte se mitt ansikte om du inte först för med dig Mikal, Sauls dotter, när du kommer för att se mig."

¹⁴Så sände David budbärare till Is-Boset, Sauls son, och sade, "Återlämna min hustru Mikal, som jag trolovade mig med för hundra filistéers förhudar."

¹⁵Så sände Is-Boset och tog henne från hennes man, från Paltiel, Laishs son.

¹⁶Men hennes man följde med henne, gråtande när han gick, följde henne ända till Bahurim. Då sade Avner till honom, "Gå, återvänd." Så han återvände.

¹⁷Avner talade med Israels äldste och sade, "Förr i tiden sökte ni att David skulle bli kung över er.

¹⁸Nu då, handla efter det! För Herren har talat om David och sagt, 'Genom min tjänare David skall jag frälsa mitt folk Israel från filistéernas hand och från alla deras fiender.'"

¹⁹Avner talade också inför Benjamins hörsel; och dessutom gick Avner för att tala med David i Hebron allt som var gott i Israels och hela Benjamins hus ögon.

²⁰Då kom Avner och tjugo män med honom till David i Hebron. Och David förberedde en fest för Avner och de män som var med honom.

²¹Avner sade till David, "Låt mig resa mig och gå och samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan göra ett förbund med dig, och att du kan bli kung över allt som din själ önskar." Så sände David iväg Avner, och han gick i frid.

²²Och se, Davids tjänare och Joab kom från ett plundringståg och förde med sig mycket byte; men Avner var inte med David i Hebron, för David hade sänt iväg honom, och han hade gått i frid.

²³När Joab och hela armén som var med honom anlände, informerade de Joab och sade, "Avner, Ners son, kom till kungen, och han har sänt iväg honom, och han har gått i frid."

²⁴Då närmade sig Joab kungen och frågade, "Vad har du gjort? Avner kom till dig. Varför har du då sänt iväg honom, och han har redan gått?

²⁵Du känner Avner, Ners son, att han kom för att bedra dig och för att lära känna dina rörelser och för att veta allt vad du gör."

²⁶När Joab lämnade David, sände han budbärare efter Avner, och de förde honom tillbaka från brunnen i Sira; men David visste inte om det.

²⁷Så när Avner återvände till Hebron, tog Joab honom åt sidan i mitten av porten för att tala med honom privat, och där slog han honom i magen, så han dog som ett resultat av blodet från Asael, hans bror.

²⁸Efteråt, när David hörde om det, sade han, "Jag och mitt rike är oskyldiga inför Herren för alltid från blodet av Avner, Ners son.

²⁹Må konsekvenserna falla på Joab och hela hans fars hus, och må det inte saknas från Joabs hus någon som har en flytning, eller som är drabbad av spetälska, eller som tar tag i en slända, eller som faller för svärdet, eller som saknar bröd."

³⁰Således var Joab och Abisai, hans bror, ansvariga för Avners död, eftersom han hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.

³¹Då instruerade David Joab och alla människor som var med honom, "Riv era kläder och sätt på er säcktyg, och sörj inför Avner." Och kung David gick bakom båren.

³²De lade Avner till vila i Hebron; och kungen höjde sin röst och grät vid Avners grav, och alla människor grät.

³³Och kungen sjöng en sorgesång för Avner och sade, "Skulle Avner möta sitt slut som en dåre gör?

³⁴Dina händer var inte bundna, Inte dina fötter satta i bronsbojor; Som man faller inför de onda, har du fallit." Och alla människor grät återigen över honom.

³⁵Då kom alla människor för att ge mat till David i hans nöd, men David svor och sade, "Må Gud göra så mot mig, och mer därtill, om jag smakar bröd eller något annat innan solen går ner."

³⁶Alla människor lade märke till det, och det behagade dem, precis som allt kungen gjorde var till behag för alla människor.

³⁷Så alla människor och hela Israel förstod den dagen att det inte hade varit kungens vilja att döda Avner, Ners son.

³⁸Då sade kungen till sina tjänare, "Är ni inte medvetna om att en ledare och en stor man har fallit i Israel denna dag?

³⁹Och jag är svag idag, fastän smord till kung; och dessa män, Serujas söner, är för hårda för mig. Må Herren vedergälla den onde efter hans ondska."