Apostlagärningarna 28

¹När vi hade nått säkerhet, upptäckte vi att ön hette Malta.

²Öborna visade oss enastående vänlighet; de tände en eld och välkomnade oss alla, eftersom det var regnigt och kallt.

³Paulus samlade en bunt kvistar och lade dem på elden, och en huggorm, driven ut av hettan, bet sig fast i hans hand.

⁴När öborna såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den här mannen måste verkligen vara en mördare; även om han undkom havet, har rättvisan inte tillåtit honom att leva."

⁵Paulus skakade dock av sig ormen i elden och led ingen skada.

⁶Folket förväntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner, men efter att ha väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och förklarade att han var en gud.

⁷I närheten fanns en egendom som tillhörde Publius, öns främste ämbetsman. Han välkomnade oss och visade oss generös gästfrihet i tre dagar.

⁸Publius far låg till sängs, lidande av feber och dysenteri. Paulus besökte honom, och efter att ha bett, lade han sina händer på honom och botade honom.

⁹Efter denna händelse kom resten av öns sjuka och blev botade.

¹⁰Öborna hedrade oss på många sätt, och när vi var redo att segla, försåg de oss med de nödvändiga förnödenheterna.

¹¹Efter tre månader seglade vi iväg på ett alexandrinskt skepp som hade övervintrat på ön, med tvillinggudarna Kastor och Pollux som galjonsfigur.

¹²Vi anlände till Syrakusa och stannade där i tre dagar.

¹³Därifrån seglade vi och nådde Rhegium. En dag senare uppstod en sydlig vind, och följande dag anlände vi till Puteoli.

¹⁴Där fann vi några bröder och systrar som bjöd in oss att stanna hos dem i en vecka. Och så kom vi till Rom.

¹⁵Bröderna och systrarna där, som hade hört om vår ankomst, reste så långt som till Forum Appii och de Tre Värdshusen för att möta oss. När Paulus såg dem, tackade han Gud och tog mod.

¹⁶När vi anlände till Rom, fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv, med en soldat som vaktade honom.

¹⁷Tre dagar senare kallade Paulus samman de lokala judiska ledarna. När de hade samlats, sade han till dem: "Bröder, fastän jag inte har gjort något mot vårt folk eller våra förfäders sedvänjor, blev jag arresterad i Jerusalem och överlämnad till romarna.

¹⁸De undersökte mig och avsåg att frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något brott som förtjänade döden.

¹⁹Men när judarna motsatte sig, blev jag tvungen att vädja till kejsaren, inte för att jag hade någon anklagelse mot mitt folk.

²⁰Av denna anledning har jag begärt att få se er och tala med er, för det är på grund av Israels hopp som jag är bunden med denna kedja."

²¹De svarade: "Vi har inte fått några brev från Judeen om dig, och ingen av bröderna som har kommit hit har rapporterat eller talat något ont om dig.

²²Men vi vill höra dina åsikter, för vi vet att människor överallt talar emot denna sekt."

²³De ordnade ett möte med Paulus en viss dag, och fler människor kom till hans bostad. Han förklarade för dem från morgon till kväll, vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.

²⁴Vissa blev övertygade av hans ord, men andra vägrade att tro.

²⁵De var oense med varandra och började lämna efter att Paulus gjort detta sista uttalande: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era förfäder,

²⁶sägande, 'Gå till detta folk och säg, “Ni skall höra och höra men aldrig förstå; ni skall se och se men aldrig uppfatta.”

²⁷Ty detta folks hjärtan har blivit tröga; de hör knappt med sina öron, och de har stängt sina ögon. Annars skulle de se med sina ögon, höra med sina öron, förstå med sina hjärtan och vända om, och jag skulle hela dem.’

²⁸"Därför, förstå att denna Guds frälsning har blivit sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."

²⁹[När han hade sagt detta, lämnade judarna, med en stor dispyt sinsemellan.]

³⁰Paulus stannade där i två hela år i sitt eget hyrda hus och välkomnade alla som kom till honom,

³¹förkunnande Guds rike och undervisande om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan hinder.