Apostlagärningarna 27

¹När det hade bestämts att vi skulle segla till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en centurion vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.

²Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle segla till hamnarna längs Asiens kust, och vi gav oss ut till sjöss, åtföljda av Aristarchus, en makedonier från Tessalonika.

³Följande dag anlände vi till Sidon; och Julius, som visade vänlighet mot Paulus, tillät honom att besöka sina vänner för att få vård.

⁴Därifrån seglade vi vidare och färdades under skydd av Cypern, eftersom vindarna var emot oss.

⁵Efter att ha seglat över havet längs Kilikien och Pamfylien, anlände vi till Myra i Lykien.

⁶Där fann centurionen ett alexandrinskt skepp på väg till Italien och överförde oss till det.

⁷Vi gjorde långsam framfart under många dagar och nådde med svårighet en punkt utanför Knidos. När vinden inte tillät oss att fortsätta, seglade vi under skydd av Kreta, utanför Salmone.

⁸Med svårighet seglade vi längs kusten och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Laséa.

⁹Efter att mycket tid hade gått förlorad och seglingen hade blivit farlig, eftersom det nu var efter försoningsdagen, började Paulus varna dem,

¹⁰"Män, jag ser att denna resa kommer att resultera i skada och stor förlust, inte bara för lasten och skeppet, utan även för våra liv."

¹¹Men centurionen blev mer övertygad av styrmannen och skeppsägaren än av vad Paulus hade sagt.

¹²Eftersom hamnen var olämplig för övervintring, beslutade majoriteten att segla vidare, i hopp om att nå Fenike, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst, för att tillbringa vintern där.

¹³När en mild sydlig vind började blåsa, trodde de att de hade uppnått sitt mål, så de lättade ankar och seglade längs Kreta, nära kusten.

¹⁴Men strax därefter svepte en våldsam vind, kallad Nordosten, ner från ön.

¹⁵Skeppet fångades av stormen och kunde inte styra mot vinden, så vi gav efter och drevs med.

¹⁶När vi passerade under skydd av en liten ö som heter Kauda, hade vi knappt möjlighet att säkra skeppsbåten.

¹⁷Efter att ha hissat upp den ombord, använde de rep för att förstärka skeppet. I rädsla för att de skulle driva på Syrtis sandbankar, sänkte de sjöankaret och lät skeppet driva med.

¹⁸Nästa dag, när vi kastades våldsamt av stormen, började de kasta lasten över bord.

¹⁹På tredje dagen kastade de skeppets utrustning över bord med egna händer.

²⁰När varken sol eller stjärnor visade sig på flera dagar och stormen fortsatte att rasa, förlorade vi till slut allt hopp om att bli räddade.

²¹Efter att de hade gått länge utan mat, stod Paulus upp bland dem och sade, "Män, ni borde ha följt mitt råd att inte segla från Kreta; då skulle ni ha undvikit denna skada och förlust.

²²Men nu uppmanar jag er att ta mod, för ingen av er kommer att förloras; endast skeppet kommer att förstöras.

²³En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar kom till mig under natten

²⁴och sade, 'Var inte rädd, Paulus. Du måste stå inför kejsaren, och Gud har nådigt gett dig livet för alla som seglar med dig.'

²⁵Så ta mod, män, för jag har tro på Gud att det kommer att ske precis som han har sagt mig.

²⁶Men vi måste gå på grund på någon ö."

²⁷På den fjortonde natten, när vi drevs över Adriatiska havet, kände sjömännen vid midnatt att de närmade sig land.

²⁸De tog lodningar och fann att vattnet var tjugo famnar djupt. En kort stund senare tog de lodningar igen och fann att det var femton famnar djupt.

²⁹I rädsla för att vi skulle gå på grund på klipporna, släppte de fyra ankare från aktern och bad om dagsljus.

³⁰Sjömännen försökte fly från skeppet och hade sänkt skeppsbåten i havet, under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören.

³¹Då sade Paulus till centurionen och soldaterna, "Om inte dessa män stannar kvar på skeppet, kan ni inte bli räddade."

³²Så soldaterna skar av repen som höll skeppsbåten och lät den driva iväg.

³³Strax före gryningen uppmuntrade Paulus dem alla att äta. "Under de senaste fjorton dagarna," sade han, "har ni varit i ständig spänning och har gått utan mat—ni har inte ätit något.

³⁴Nu uppmanar jag er att ta lite mat. Det är nödvändigt för er överlevnad. Inte en enda av er kommer att förlora ens ett hårstrå från ert huvud."

³⁵Efter att ha sagt detta tog han lite bröd och tackade Gud inför dem alla. Sedan bröt han det och började äta.

³⁶De kände sig alla uppmuntrade och tog också lite mat.

³⁷Totalt var vi 276 ombord.

³⁸När de hade ätit så mycket de ville, lättade de skeppet genom att kasta vetet i havet.

³⁹När dagsljuset kom, kände de inte igen landet, men de såg en vik med en sandstrand, där de planerade att köra skeppet på grund om de kunde.

⁴⁰De lossade ankaren och lämnade dem i havet och samtidigt lossade de repen som höll rodren. Sedan hissade de förseglet mot vinden och styrde mot stranden.

⁴¹Men skeppet stötte på en sandbank och gick på grund. Fören fastnade och rörde sig inte, och aktern krossades av bränningarnas slag.

⁴²Soldaterna avsåg att döda fångarna för att förhindra att någon av dem simmade bort och flydde.

⁴³Men centurionen, som ville rädda Paulus liv, hindrade dem från att genomföra sin plan. Han beordrade dem som kunde simma att hoppa överbord först och ta sig till land.

⁴⁴Resten skulle följa, några på plankor och andra på delar av skeppet. På detta sätt nådde alla land säkert.