5 Moseboken 1

¹Detta är de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan i öknen, i Araba mittemot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Dizahab.

²Det är elva dagars resa från Horeb via Seirs berg till Kadesh Barnea.

³I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till israeliterna, i enlighet med allt som Herren hade befallt honom att förkunna för dem,

⁴efter att han hade besegrat Sihon, amoréernas kung, som bodde i Heshbon, och Og, kungen av Bashan, som bodde i Astarot och Edrei.

⁵På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose förklara denna lag och sade:

⁶"Herren vår Gud talade till oss vid Horeb: 'Ni har stannat tillräckligt länge vid detta berg.

⁷Vänd om och ge er av på er resa, och gå till amoréernas bergsbygd, och till alla deras grannar i Araba, i bergsbygden, i låglandet, i Negev, vid havskusten, kananéernas land och Libanon, ända till den stora floden, Eufrat.

⁸Se, jag har lagt landet framför er; gå in och ta det i besittning, det land som Herren med ed lovade att ge åt era fäder, Abraham, Isak och Jakob, och åt deras efterkommande efter dem.'

⁹"Vid den tiden sade jag till er: 'Jag kan inte ensam bära bördan av er.

¹⁰Herren er Gud har förökat er, och se, idag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen.

¹¹Må Herren, era fäders Gud, föröka er tusen gånger mer och välsigna er, så som Han har lovat!

¹²Men hur kan jag ensam bära vikten av era problem, bördor och tvister?

¹³Välj ut åt er visa, insiktsfulla och respekterade män från varje stam, och jag ska utse dem till era ledare.'

¹⁴Och ni svarade mig: 'Det du föreslår är gott.'

¹⁵Så jag tog de ledande männen från era stammar, visa och respekterade, och utsåg dem till ledare över er, befälhavare över tusen, hundra, femtio och tio, och officerare för era stammar.

¹⁶"Då befallde jag era domare vid den tiden och sade: 'Hör fallen mellan era folk och döm rättvist, vare sig fallet är mellan två israeliter eller mellan en israelit och en främling som bor bland er.

¹⁷Visa ingen partiskhet i domen; hör både små och stora lika. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Ta upp alla fall som är för svåra för er till mig, och jag ska höra dem.'

¹⁸Vid den tiden befallde jag er allt ni skulle göra.

¹⁹"Då gav vi oss av från Horeb och gick genom hela den stora och fruktansvärda öken som ni såg, på väg till amoréernas bergsbygd, som Herren vår Gud hade befallt oss, och vi nådde Kadesh Barnea.

²⁰Och jag sade till er: 'Ni har nått amoréernas bergsbygd, som Herren vår Gud ger oss.

²¹Se, Herren er Gud har lagt landet framför er; gå upp och ta det i besittning, så som Herren, era fäders Gud, har talat till er. Var inte rädda eller modlösa.'

²²"Då kom ni alla till mig och sade: 'Låt oss sända män framför oss för att utforska landet och ta med en rapport om vägen vi ska ta och de städer vi kommer till.'

²³Planen verkade god för mig, så jag valde ut tolv av er, en man för varje stam.

²⁴De gav sig av och gick upp i bergsbygden och kom till Eshkoldalen och utforskade den.

²⁵De tog med sig något av landets frukt och förde det ner till oss och rapporterade: 'Det land som Herren vår Gud ger oss är gott.'

²⁶Men ni ville inte gå upp; ni gjorde uppror mot Herrens, er Guds, befallning.

²⁷Ni klagade i era tält och sade: 'Eftersom Herren hatar oss, har Han fört oss ut ur Egypten för att överlämna oss i amoréernas händer för att förgöra oss.

²⁸Vart kan vi gå? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: "Folket är starkare och längre än vi; städerna är stora och befästa upp till himlen. Vi såg till och med anakiterna där."'

²⁹Jag uppmuntrade er och sade: 'Var inte rädda eller frukta dem.

³⁰Herren er Gud, som går framför er, ska kämpa för er, precis som Han gjorde för er i Egypten inför era ögon,

³¹och i öknen där ni såg hur Herren er Gud bar er, som en far bär sin son, hela vägen ni gick tills ni nådde denna plats.'

³²Trots detta litade ni inte på Herren er Gud,

³³som gick framför er på er resa, för att söka ut platser åt er att slå läger, i eld om natten och i moln om dagen, för att visa er vägen ni skulle gå.

³⁴När Herren hörde vad ni sade, blev Han vred och svor en ed:

³⁵'Ingen av denna onda generation ska se det goda land jag svor att ge era fäder,

³⁶förutom Kaleb, Jefunnes son. Han ska se det, och jag ska ge honom och hans efterkommande det land han satte sin fot på, eftersom han följde Herren med fullständig hängivenhet.'

³⁷Herren var också vred på mig för er skull och sade: 'Inte heller du ska komma in där.

³⁸Josua, Nuns son, som står inför dig, ska komma in där. Uppmuntra honom, för han ska leda Israel att ta det i besittning.

³⁹Dessutom, era små barn som ni sade skulle bli tagna som fångar, era barn som ännu inte vet skillnaden mellan gott och ont, de ska komma in i landet. Jag ska ge det till dem, och de ska ta det i besittning.

⁴⁰Men ni, vänd om och ge er av mot öknen längs Röda havet.'

⁴¹"Då svarade ni: 'Vi har syndat mot Herren. Vi ska gå upp och kämpa, så som Herren vår Gud befallde oss.' Så var och en av er tog på sig sina vapen och tänkte att det var lätt att gå upp i bergsbygden.

⁴²Men Herren sade till mig: 'Säg till dem: "Gå inte upp och kämpa, för jag är inte bland er; annars kommer ni att bli besegrade av era fiender."'

⁴³Så jag talade till er, men ni ville inte lyssna. Ni gjorde uppror mot Herrens befallning och handlade övermodigt och gick upp i bergsbygden.

⁴⁴Amoréerna som bodde i dessa berg kom ut mot er; de jagade er som ett bisvärm och slog ner er från Seir till Horma.

⁴⁵Ni återvände och grät inför Herren, men Han brydde sig inte om ert gråt och vände ett dövt öra till er.

⁴⁶Så ni stannade i Kadesh många dagar—all den tid ni tillbringade där.