5 Moseboken 32

¹Lyssna, ni himlar, och jag ska tala; låt jorden höra orden från min mun.

²Må min undervisning falla som regn, mina ord drypa som dagg, som milt regn på det späda gräset och skurar på örten.

³Ty jag ska förkunna Herrens namn; tillskriva vår Gud storhet!

⁴Klippan, hans verk är fullkomligt, ty alla hans vägar är rättvisa. En Gud av trofasthet och utan orätt, rättfärdig och rättvis är han.

⁵De har handlat fördärvligt mot honom; de är inte hans barn på grund av deras fläck; de är en vrång och fördärvad generation.

⁶Är detta hur ni återgäldar Herren, ni dåraktiga och ovisa folk? Är han inte er Fader, som köpte er? Han skapade er och upprättade er.

⁷Kom ihåg forna dagar, tänk på åren som många generationer har sett. Fråga din far, och han ska visa dig; dina äldste, och de ska påminna dig.

⁸När den Högste gav folken deras arv, när han delade mänskligheten, fastställde han folkens gränser efter antalet av Israels barn.

⁹Ty Herrens skatt är hans folk, Jakob är hans utvalda arv.

¹⁰Han fann honom i ett ökenland, i ödemarkens tjutande öde; han omslöt honom, han vårdade honom, han bevarade honom som sin ögonsten.

¹¹Som en örn som rör upp sitt bo, som svävar över sina ungar, breder ut sina vingar, fångar dem, bär dem på sina fjädrar,

¹²ledde Herren honom ensam, och det fanns ingen främmande gud med honom.

¹³Han lät honom rida på jordens höjder, och han åt fältets frukt; han lät honom suga honung ur klippan och olja ur den hårda klippan.

¹⁴Grädde från hjorden och mjölk från flocken, med fett av lamm och baggar av Bashans ras, och getter, med det finaste av vetet; och du drack vin från druvans blod.

¹⁵Men Jeshurun blev välmående och självbelåten; du blev fet, stinn och blank; då övergav han Gud som skapade honom, och hånade sin frälsnings klippa.

¹⁶De väckte hans svartsjuka med främmande gudar; med avskyvärda handlingar retade de honom.

¹⁷De offrade till andar som inte var gudar, till gudar de inte kände, till nya gudar som nyligen hade uppträtt, som era förfäder inte fruktade.

¹⁸Du försummade Klippan som födde dig, och du glömde Gud som gav dig liv.

¹⁹Herren såg det och förkastade dem, på grund av hans söners och döttrars provokation.

²⁰Och han sade, 'och så ska jag dölja mitt ansikte för dem, jag ser vad deras slut ska bli; ty de är en fördärvad generation, barn i vilka det inte finns någon trofasthet.

²¹De har gjort mig svartsjuk med vad som inte är en gud; de har retat mig med sina avgudar. Så jag ska göra dem avundsjuka med dem som inte är ett folk; jag ska provocera dem med en dåraktig nation.

²²Ty en eld är tänd av min vrede, och den brinner till gravens djup, förtär jorden och dess avkastning, och sätter bergens grundvalar i brand.

²³Och jag ska bringa olyckor över dem; jag ska tömma mina pilar på dem.

²⁴De ska förtäras av hunger, och förtäras av pest och bitter sjukdom; jag ska sända djurens tänder mot dem, med giftet från varelser som kryper i stoftet.

²⁵Utanför ska svärdet beröva, och inuti skräck, för ung man och jungfru lika, det diande barnet med den gråhårige mannen.

²⁶Jag skulle ha sagt, "Jag ska sprida dem långt bort, jag ska få deras minne att försvinna bland människorna,"

²⁷om jag inte hade fruktat fiendens hån, att deras motståndare skulle missförstå, att de skulle säga, "Vår hand är triumferande, det var inte Herren som gjorde allt detta."'

²⁸Ty de är en nation utan råd, och det finns ingen förståelse i dem.

²⁹Om de hade visdom, skulle de förstå detta; de skulle inse sitt slutliga öde!

³⁰Hur kunde en ha jagat tusen, och två ha satt tiotusen på flykt, om inte deras Klippa hade gett dem upp, och Herren hade överlämnat dem?

³¹Ty deras klippa är inte som vår Klippa; våra fiender själva är domare.

³²Ty deras vinstock är från Sodoms vinstock och från Gomorras fält; deras druvor är som gift, deras klasar är bittra.

³³Deras vin är som ormgift och den grymma giftet från huggormar.

³⁴'Är detta inte lagrat hos mig, förseglat i mina skattkammare?

³⁵Hämnd tillhör mig, och vedergällning, för den tid då deras fot ska slinta; ty deras olyckas dag är nära, och deras undergång närmar sig snabbt.'

³⁶Ty Herren ska försvara sitt folk och visa medlidande med sina tjänare, när han ser att deras styrka är borta, och det inte finns någon kvar, bunden eller fri.

³⁷Då ska han säga om dem, 'Var är deras gudar, deras klippa i vilken de sökte skydd,

³⁸som då, förtärde fett från offren och drack vinet från dryckesoffret? Låt dem stiga upp och hjälpa er, låt dem vara ert skydd!

³⁹Se nu att jag, ja jag, är han, och det finns ingen gud bredvid mig; jag ger död och ger liv; jag sårar och jag helar; och det finns ingen som kan befria ur min hand.

⁴⁰Ty jag lyfter min hand till himlen och förklarar: Så sant jag lever för evigt,

⁴¹om jag vässar mitt blänkande svärd och min hand griper domen, ska jag ta hämnd på mina fiender och vedergälla dem som hatar mig.

⁴²Jag ska göra mina pilar dränkta i blod, och mitt svärd ska förtära kött— med de slagnas och fångarnas blod, från fiendens långhåriga huvuden.'

⁴³Jubla, ni nationer, med hans folk; ty han ska hämnas sina tjänares blod, och ska ta hämnd på sina fiender, och ska bringa försoning för sitt land och folk.

⁴⁴Mose kom och talade alla orden i denna sång i folkets hörsel, han och Josua, Nuns son.

⁴⁵Och så, när Mose hade avslutat att säga dessa ord till hela Israel:

⁴⁶sade han till dem, "Ta till hjärtat alla de ord genom vilka jag varnar er idag, så att ni kan undervisa dem till era barn, så att de noggrant följer alla orden i denna lag.

⁴⁷Ty det är inte ett tomt ord för er, utan ert liv, och genom detta ord ska ni leva länge i det land som ni korsar Jordan för att besitta."

⁴⁸På den dagen talade Herren till Mose,

⁴⁹"Gå upp på detta berg i Abarim, Nebos berg, som ligger i Moabs land, mittemot Jeriko, och se Kanaans land, som jag ger till Israels folk som en besittning.

⁵⁰Och du ska gå bort på det berg du bestiger och samlas till ditt folk, precis som din bror Aron gick bort på berget Hor och samlades till sitt folk,

⁵¹eftersom du bröt tro med mig mitt bland Israels folk vid Meriba-Kadeshs vatten, i Zins öken, eftersom du inte höll mig helig mitt bland Israels folk.

⁵²Ty du ska se landet framför dig, men du ska inte gå in där, i det land som jag ger till Israels folk."