5 Moseboken 9

¹Hör, Israel: Du är idag på väg att korsa Jordan för att gå in och fördriva nationer större och starkare än du, med stora städer befästa upp till himlen.

²Folket är starkt och långt—Anakiterna. Du känner till dem, och du har hört det sägas, 'Vem kan stå emot Anaks ättlingar?'

³Men förstå idag att Herren din Gud går framför dig som en förtärande eld. Han kommer att förgöra dem och kuva dem inför dig. Så du ska driva ut dem och förinta dem snabbt, som Herren har lovat.

⁴När Herren din Gud har drivit ut dem inför dig, säg inte i ditt hjärta, 'Det är på grund av min rättfärdighet som Herren har fört mig in för att ta detta land i besittning.' Snarare är det på grund av dessa nationers ondska som Herren fördriver dem inför dig.

⁵Det är inte på grund av din rättfärdighet eller ditt hjärtas uppriktighet som du går in för att ta deras land i besittning. Istället är det på grund av deras ondska som Herren din Gud driver ut dem inför dig, för att bekräfta det löfte Han gav till dina förfäder—till Abraham, Isak och Jakob.

⁶Vet därför att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren din Gud ger dig detta goda land att besitta—för du är ett styvnackat folk.

⁷Kom ihåg och glöm inte hur du väckte Herrens din Guds vrede i öknen. Från den dag du lämnade Egypten tills du kom hit har du varit upprorisk mot Herren.

⁸Vid Horeb väckte du Herrens vrede så att Han var redo att förgöra dig.

⁹När jag gick upp på berget för att ta emot stentavlorna, tavlorna av förbundet som Herren gjorde med er, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Jag åt inget bröd och drack inget vatten.

¹⁰Herren gav mig två stentavlor skrivna med Hans egen finger. På dem fanns alla de ord som Herren hade talat till er från elden på berget på församlingens dag.

¹¹I slutet av fyrtio dagar och fyrtio nätter gav Herren mig de två stentavlorna—förbundets tavlor.

¹²Sedan sade Herren till mig, 'Stig upp och gå snabbt ner härifrån, för ditt folk som du förde ut ur Egypten har fördärvat sig själva. De har snabbt avvikit från den väg jag befallde dem och har gjort sig en avgud.'

¹³Och Herren sade, 'Jag har sett detta folk, och de är verkligen ett envist folk.

¹⁴Lämna Mig ifred, så att Jag kan förgöra dem och utplåna deras namn från under himlen. Sedan ska Jag göra dig till en nation starkare och mer talrik än de.'

¹⁵Så jag vände mig om och gick ner från berget medan det brann av eld, med de två förbundstavlorna i mina händer.

¹⁶Och jag såg att ni hade syndat mot Herren er Gud; ni hade gjort er en kalvavgud. Ni hade snabbt avvikit från den väg Herren befallde er.

¹⁷Så jag tog de två tavlorna och kastade dem ur mina händer, och bröt dem inför era ögon.

¹⁸Sedan låg jag ner inför Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, som jag hade gjort första gången. Jag åt inget bröd och drack inget vatten på grund av all den synd ni hade begått, genom att göra det som var ont i Herrens ögon och väcka Hans vrede.

¹⁹Jag var rädd för Herrens våldsamma vrede, som var så arg på er att Han var redo att förgöra er. Men Herren lyssnade på mig även den gången.

²⁰Herren var tillräckligt arg på Aron för att förgöra honom, men jag bad för Aron vid den tiden också.

²¹Sedan tog jag den syndiga saken ni hade gjort—kalven—och brände den i elden, krossade den och malde den till pulver så fint som damm, och kastade dammet i bäcken som rinner ner från berget.

²²Ni väckte också Herrens vrede vid Tabera, vid Massa och vid Kibrot-Hattaava.

²³Och när Herren sände er från Kadesh Barnea och sade, 'Gå upp och ta landet i besittning som Jag har gett er,' gjorde ni uppror mot Herrens er Guds befallning. Ni litade varken på Honom eller lydde Honom.

²⁴Ni har varit upproriska mot Herren från den dag jag först kände er.

²⁵Så jag låg ner inför Herren de där fyrtio dagarna och fyrtio nätterna, eftersom Herren hade sagt att Han skulle förgöra er.

²⁶Jag bad till Herren och sade, 'Herre Gud, förgör inte Ditt folk, Din arvedel, som Du friköpte genom Din storhet och förde ut ur Egypten med en mäktig hand.

²⁷Kom ihåg Dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Se inte på detta folks envishet, eller på deras ondska och synd.

²⁸Annars kommer landet från vilket Du förde oss att säga, "Eftersom Herren inte kunde föra dem in i det land Han lovade, och eftersom Han hatade dem, förde Han dem ut för att döda dem i öknen."

²⁹Ändå är de Ditt folk—Din arvedel—som Du förde ut med Din stora kraft och utsträckta arm.