2 Moseboken 32

¹När folket såg att Mose dröjde med att komma ner från berget, samlades de kring Aron och sade: "Kom, gör oss en gud som ska gå framför oss. Vad gäller denne Mose, mannen som förde oss upp från Egyptens land, vet vi inte vad som har hänt med honom."

²Aron sade till dem: "Ta av guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar bär, och ge dem till mig."

³Så alla tog av sig sina guldringar och lämnade dem till Aron.

⁴Han tog guldet från deras händer och formade det med ett verktyg till en gjuten kalv. Sedan sade de: "Detta är din gud, Israel, som förde dig upp från Egyptens land."

⁵När Aron såg detta, byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon ska det vara en högtid för Herren."

⁶Så nästa dag steg folket upp tidigt, offrade brännoffer och frambar gemenskapsoffer. Därefter satte de sig ner för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.

⁷Då sade Herren till Mose: "Gå ner genast, för ditt folk, som du förde upp från Egyptens land, har blivit fördärvat.

⁸De har snabbt avvikit från den väg jag befallde dem. De har gjort sig en gjuten kalv, har böjt sig för den och offrat till den, och sagt: 'Detta är din gud, Israel, som förde dig upp från Egyptens land.'"

⁹Herren sade till Mose: "Jag har sett detta folk, och de är verkligen ett styvnackat folk.

¹⁰Lämna mig nu, så att min vrede kan brinna mot dem och jag kan förgöra dem. Sedan ska jag göra dig till ett stort folk."

¹¹Men Mose sökte Herrens, sin Guds, gunst och sade: "Herre, varför brinner din vrede mot ditt folk, som du förde ut från Egyptens land med stor kraft och mäktig hand?

¹²Varför ska egyptierna säga: 'Han förde dem ut med ont uppsåt, för att döda dem i bergen och utplåna dem från jordens yta'? Vänd dig från din brinnande vrede; ångra dig och låt inte olycka drabba ditt folk.

¹³Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel, som du svor vid dig själv: 'Jag ska göra dina ättlingar lika oräkneliga som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dina ättlingar hela detta land jag lovade dem, och det ska vara deras arv för evigt.'"

¹⁴Så Herren ångrade det onda han hade hotat att göra mot sitt folk.

¹⁵Mose vände sig om och gick ner från berget med de två vittnesbördets tavlor i sina händer. De var skrivna på båda sidor, fram och bak.

¹⁶Tavlorna var gjorda av Gud; skriften var Guds egen skrift, inristad på tavlorna.

¹⁷När Josua hörde ljudet av folkets rop, sade han till Mose: "Det är ljudet av krig i lägret."

¹⁸Men Mose svarade: "Det är inte ljudet av seger, inte heller är det ljudet av nederlag; det är ljudet av sång jag hör."

¹⁹Så snart Mose närmade sig lägret och såg kalven och dansen, brann hans vrede, och han kastade tavlorna ur sina händer och krossade dem vid bergets fot.

²⁰Han tog kalven de hade gjort, brände den i eld, malde den till pulver, strödde det på vattnet och lät israeliterna dricka det.

²¹Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, att du har fört en så stor synd över dem?"

²²Aron svarade: "Låt inte min herres vrede brinna; du vet själv att folket är benäget till ondska.

²³De sade till mig: 'Gör oss en gud som ska gå framför oss; vad gäller denne Mose, som förde oss upp från Egyptens land, vet vi inte vad som har hänt med honom.'

²⁴Så jag sade till dem: 'Den som har något guld, ta av det.' De gav det till mig, och jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv!"

²⁵När Mose såg att folket var utom kontroll—för Aron hade låtit dem bli utom kontroll till den grad att de blev till åtlöje bland sina fiender—

²⁶stod Mose vid ingången till lägret och sade: "Den som är för Herren, kom till mig." Och alla Levis söner samlades till honom.

²⁷Han sade till dem: "Detta säger Herren, Israels Gud: 'Var och en spänn ett svärd vid sin sida. Gå fram och tillbaka genom lägret från den ena änden till den andra, och döda var och en sin broder, vän och granne.'"

²⁸Levis söner gjorde som Mose befallde, och den dagen föll omkring tre tusen av folket.

²⁹Sedan sade Mose: "Invig er idag till Herren—för ni har varit emot era egna söner och bröder—så att han idag kan ge er en välsignelse."

³⁰Följande dag sade Mose till folket: "Ni har begått en stor synd. Men nu ska jag gå upp till Herren; kanske kan jag göra försoning för er synd."

³¹Så Mose återvände till Herren och sade: "Åh, vilken stor synd detta folk har begått! De har gjort sig en gud av guld.

³²Men nu, om du vill förlåta deras synd, gör det; men om inte, stryk mig ur boken du har skrivit."

³³Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom ska jag stryka ur min bok.

³⁴Gå nu, led folket till den plats jag har talat om för dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men på den dag jag straffar, ska jag straffa dem för deras synd."

³⁵Sedan slog Herren folket med en plåga på grund av vad de hade gjort med kalven som Aron hade gjort.