2 Moseboken 4

¹Mose svarade: "Tänk om de inte tror mig eller lyssnar på mina ord och säger: 'Herren har inte visat sig för dig'?"

²Herren frågade honom: "Vad är det du har i handen?" Han svarade: "En stav."

³Herren instruerade: "Kasta den på marken." Så Mose kastade den, och den blev en orm, vilket fick honom att fly från den.

⁴Då sa Herren till Mose: "Räck ut din hand och ta tag i den vid svansen." Så han räckte ut handen, grep den, och den blev åter en stav i hans hand.

⁵"Detta är för att de ska tro att Herren, deras förfäders Gud—Abrahams, Isaks och Jakobs Gud—har visat sig för dig."

⁶Herren sa sedan: "Sätt din hand i din mantel." Mose satte sin hand där, och när han drog ut den, var den spetälsk, vit som snö.

⁷"Sätt nu tillbaka din hand i manteln," befallde Han. Mose gjorde så, och när han tog ut den, var den återställd som resten av hans hud.

⁸Herren fortsatte: "Om de inte tror dig eller uppmärksammar det första tecknet, kan de tro det andra.

⁹Men om de inte ens tror dessa två tecken eller lyssnar på dig, ta lite vatten från Nilen och häll det på den torra marken. Vattnet du tar kommer att bli blod på marken."

¹⁰Mose sa till Herren: "Snälla, min Herre, jag har aldrig varit vältalig, varken tidigare eller sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög i tal och tunga."

¹¹Herren svarade: "Vem har gjort människans mun? Vem gör en stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?

¹²Gå nu; jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga."

¹³Men Mose bönföll: "Snälla, min Herre, sänd någon annan."

¹⁴Då brann Herrens vrede mot Mose och Han sa: "Vad sägs om din bror Aron, leviten? Jag vet att han talar väl. Han är redan på väg för att möta dig, och han kommer att bli glad att se dig.

¹⁵Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun; jag ska vara med er båda när ni talar och instruera er i vad ni ska göra.

¹⁶Han ska tala till folket för dig, och det ska vara som om han vore din mun och du vore Gud för honom.

¹⁷Men bär denna stav i din hand, med den ska du utföra tecknen."

¹⁸Mose återvände sedan till Jetro, sin svärfar, och sa: "Låt mig gå tillbaka till mitt folk i Egypten för att se om de fortfarande lever." Jetro svarade: "Gå i frid."

¹⁹Nu hade Herren sagt till Mose i Midjan: "Återvänd till Egypten, för alla de som sökte ditt liv är döda."

²⁰Så Mose tog sin hustru och sina söner, satte dem på en åsna, och begav sig till Egypten, med Guds stav i handen.

²¹Herren instruerade Mose: "När du återvänder till Egypten, utför inför farao alla de underverk jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket.

²²Då ska du säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son,

²³och jag har sagt till dig: "Släpp min son, så att han kan tillbe mig." Men du vägrade att låta honom gå; därför ska jag ta livet av din förstfödde son.'"

²⁴På en rastplats under resan mötte Herren Mose och sökte döda honom.

²⁵Men Sippora tog en flintkniv, skar av sin sons förhud, och rörde vid Moses fötter med den, och sa: "Du är en blodbrudgum för mig."

²⁶Så Herren lämnade honom ifred. Vid den tiden sa hon "blodbrudgum," med hänvisning till omskärelsen.

²⁷Herren instruerade Aron: "Gå ut i öknen för att möta Mose." Så han gick och mötte honom vid Guds berg och hälsade honom varmt.

²⁸Mose berättade för Aron alla Herrens ord som Han hade sänt honom med, och alla tecken Han hade befallt honom att utföra.

²⁹Mose och Aron samlade sedan alla Israels äldste,

³⁰och Aron förmedlade alla de ord Herren hade talat till Mose. Han utförde också tecknen inför folket,

³¹och folket trodde. När de hörde att Herren brydde sig om dem och hade sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.