2 Moseboken 9

¹Sedan sade Herren till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Så säger Herren, hebréernas Gud: "Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig."

²Om du vägrar att släppa dem och fortsätter att hålla dem tillbaka,

³se, då ska Herrens hand föra en svår pest på din boskap ute på fältet—på hästar, åsnor, kameler, nötkreatur, får och getter.

⁴Men Herren ska göra en åtskillnad mellan Israels boskap och Egyptens, så att inget djur som tillhör israeliterna ska dö.'"

⁵Herren fastställde en bestämd tid och sade: "I morgon ska Herren utföra denna handling i landet."

⁶Och dagen därpå gjorde Herren så: all egyptiernas boskap dog, men inte ett enda djur som tillhörde israeliterna dog.

⁷Farao sände män för att undersöka och upptäckte att inte ett enda av israeliternas boskap hade dött. Ändå förblev faraos hjärta hårt, och han släppte inte folket.

⁸Sedan instruerade Herren Mose och Aron: "Ta nävar fulla av sot från en ugn, och låt Mose kasta det i luften inför faraos ögon.

⁹Det ska bli till fint damm över hela Egyptens land och orsaka bölder som bryter ut med sår på människor och djur i hela landet."

¹⁰Så de tog sot från en ugn och stod inför farao. Mose kastade det i luften, och bölder bröt ut med sår på människor och djur.

¹¹Trollkarlarna kunde inte stå inför Mose på grund av bölderna, som drabbade dem liksom alla egyptierna.

¹²Men Herren förhärdade faraos hjärta, och han lyssnade inte på Mose och Aron, precis som Herren hade förutsagt för Mose.

¹³Sedan sade Herren till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och ställ dig inför farao och säg till honom: 'Så säger Herren, hebréernas Gud: "Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig,

¹⁴annars ska jag denna gång sända hela min plågas kraft mot dig, dina tjänstemän och ditt folk, så att du ska veta att det inte finns någon som jag på hela jorden.

¹⁵För nu kunde jag ha sträckt ut min hand och slagit dig och ditt folk med en pest som skulle ha utplånat er från jorden.

¹⁶Men jag har låtit dig bestå för detta syfte: att visa dig min makt och få mitt namn förkunnat över hela jorden.

¹⁷Du upphöjer dig fortfarande mot mitt folk genom att inte släppa dem.

¹⁸Därför, vid denna tid i morgon, ska jag sända det värsta hageloväder som någonsin har fallit över Egypten, från den dag det grundades till nu.

¹⁹Ge nu en order att föra din boskap och allt du har ute på fältet till en skyddad plats, för haglet ska falla på varje människa och djur som finns på fältet och inte förs in, och de ska dö.'"

²⁰De bland faraos tjänstemän som fruktade Herrens ord skyndade sig att föra sina tjänare och sin boskap inomhus.

²¹Men de som bortsåg från Herrens ord lämnade sina tjänare och sin boskap ute på fältet.

²²Sedan sade Herren till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen, så att hagel ska falla över hela Egypten—på människor, djur och varje växt på Egyptens fält."

²³När Mose sträckte ut sin stav mot himlen, sände Herren åska och hagel, och eld for ner till jorden. Så regnade Herren hagel över Egyptens land.

²⁴Det var hagel, och eld som blixtrade kontinuerligt mitt i haglet, den värsta storm Egypten hade bevittnat sedan det blev en nation.

²⁵Över hela Egypten slog haglet ner allt på fälten—både människor och djur; det slog ner varje växt och krossade varje träd.

²⁶Det enda stället där det inte haglade var i landet Goshen, där israeliterna bodde.

²⁷Då kallade farao på Mose och Aron. "Jag har syndat denna gång," sade han till dem. "Herren har rätt, och jag och mitt folk har fel.

²⁸Be till Herren, för det har varit nog av Guds åska och hagel. Jag ska låta er gå; ni behöver inte stanna längre."

²⁹Mose svarade: "Så snart jag lämnar staden ska jag sträcka ut mina händer till Herren; åskan ska upphöra och det ska inte längre hagla, så att du ska veta att jorden är Herrens.

³⁰Men jag är medveten om att du och dina tjänstemän fortfarande inte håller Herren Gud i vördnad."

³¹(Linet och kornet förstördes, eftersom kornet var i ax och linet blommade.

³²Men vetet och speltet förstördes inte, eftersom de mognar senare.)

³³Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden. Han sträckte ut sina händer till Herren; åskan och haglet upphörde, och regnet föll inte längre på jorden.

³⁴När farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, syndade han igen: han och hans tjänstemän förhärdade sina hjärtan.

³⁵Så faraos hjärta blev hårt, och han släppte inte israeliterna, precis som Herren hade talat genom Mose.