1 Moseboken 18

¹Herren visade sig för Abraham vid Mamres terebinter, medan han satt vid ingången till sitt tält i dagens hetta.

²Abraham lyfte blicken och såg tre män stå i närheten. När han såg dem sprang han från tältets ingång för att möta dem och bugade sig djupt mot marken.

³Han sade: "Min Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon, gå inte förbi din tjänare.

⁴Låt lite vatten hämtas, så att ni kan tvätta era fötter och vila under trädet.

⁵Låt mig hämta en bit bröd, så att ni kan stärka er och sedan gå vidare, nu när ni har kommit till er tjänare." Och de sade: "Gör som du har sagt."

⁶Så Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig, ta tre mått fint mjöl, knåda det och baka bröd."

⁷Sedan sprang han till boskapen, valde ut en späd och fin kalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den.

⁸Han tog grädde, mjölk och kalven som hade blivit tillredd, och satte fram det inför männen. Medan de åt, stod han nära dem under trädet.

⁹De frågade honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Där, i tältet."

¹⁰En av dem sade: "Jag ska verkligen återvända till dig vid denna tid nästa år, och se, din hustru Sara ska ha en son." Sara lyssnade vid tältets ingång, som var bakom honom.

¹¹Nu var Abraham och Sara gamla, långt komna i åren; Sara var förbi den ålder då kvinnor får barn.

¹²Så Sara skrattade för sig själv och tänkte: "Efter att jag är utsliten och min herre är gammal, ska jag då få denna glädje?"

¹³Då sade Herren till Abraham: "Varför skrattade Sara och sade: 'Ska jag verkligen föda barn, nu när jag är gammal?'

¹⁴Är något för svårt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år ska jag återvända till dig, och Sara ska ha en son."

¹⁵Sara blev rädd, så hon nekade och sade: "Jag skrattade inte." Men Han sade: "Nej, men du skrattade."

¹⁶När männen reste sig för att gå, såg de ner mot Sodom, och Abraham gick med dem för att se dem på väg.

¹⁷Herren övervägde: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?

¹⁸Eftersom Abraham verkligen ska bli ett stort och mäktigt folk, och alla jordens nationer ska bli välsignade genom honom.

¹⁹För jag har utvalt honom, så att han kan befalla sina barn och sitt hus efter sig att hålla Herrens väg genom att göra vad som är rätt och rättvist, så att Herren kan låta det ske för Abraham som Han har lovat honom."

²⁰Då sade Herren: "Ropet mot Sodom och Gomorra är verkligen stort, och deras synd är mycket svår.

²¹Jag ska gå ner nu och se om vad de har gjort är lika illa som ropet som har nått mig. Om inte, ska jag veta det."

²²Männen vände sig och gick mot Sodom, medan Abraham stannade kvar i Herrens närvaro.

²³Abraham närmade sig Honom och sade: "Ska du verkligen sopa bort de rättfärdiga med de ogudaktiga?

²⁴Anta att det finns femtio rättfärdiga människor i staden; ska du verkligen sopa bort den och inte skona platsen för de femtio rättfärdigas skull som är där?

²⁵Det vore fjärran från dig att göra en sådan sak—att döda de rättfärdiga med de ogudaktiga, behandla de rättfärdiga och de ogudaktiga lika. Det vore fjärran från dig! Ska inte hela jordens Domare göra vad som är rätt?"

²⁶Herren sade: "Om jag finner femtio rättfärdiga människor i staden Sodom, ska jag skona hela platsen för deras skull."

²⁷Då talade Abraham igen: "Nu när jag har varit så djärv att tala till Herren, fastän jag är inget annat än stoft och aska,

²⁸anta att de femtio rättfärdiga saknas fem, ska du förstöra hela staden för brist på fem?" Han sade: "Jag ska inte förstöra den om jag finner fyrtiofem där."

²⁹Han talade till Honom igen, "Anta att fyrtio finns där?" Han sade: "För fyrtios skull ska jag inte göra det."

³⁰Då sade han: "Må Herren inte bli arg, men låt mig tala; anta att trettio finns där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det om jag finner trettio där."

³¹Abraham sade: "Nu när jag har varit så djärv att tala till Herren, anta att tjugo finns där?" Han sade: "För tjugos skull ska jag inte förstöra det."

³²Då sade han: "Må Herren inte bli arg, men låt mig tala bara en gång till; anta att tio finns där?" Han svarade: "För tios skull ska jag inte förstöra det."

³³När Herren hade slutat tala med Abraham, gick Han sin väg, och Abraham återvände till sin plats.