1 Moseboken 50

¹Josef föll över sin fars ansikte, gråtande över honom och kysste honom.

²Josef instruerade läkarna i hans tjänst att balsamera hans far Israel. Så läkarna balsamerade honom.

³Balsameringen tog fyrtio dagar, eftersom det var den sedvanliga perioden som krävdes. Egyptierna sörjde honom i sjuttio dagar.

⁴När sörjedagarna var över, talade Josef till faraos hushåll och sade: "Om jag har funnit nåd i era ögon, tala då till farao för min räkning och säg,

⁵‘Min far fick mig att svära en ed och sade: “Se, jag är nära att dö; i graven jag förberedde åt mig själv i Kanaans land, där ska du begrava mig.” Låt mig nu gå upp och begrava min far; sedan ska jag återvända.’”

⁶Farao svarade: "Gå och begrav din far, som han fick dig att svära."

⁷Så Josef gick upp för att begrava sin far. Med honom gick alla faraos tjänstemän, de äldste i hans hushåll och alla Egyptens äldste,

⁸tillsammans med hela Josefs hushåll, hans bröder och hans fars hushåll. Endast deras barn, hjordar och boskap lämnades kvar i Goshen.

⁹Vagnar och ryttare följde också med honom. Det var ett mycket stort sällskap.

¹⁰När de nådde tröskplatsen vid Atad, bortom Jordan, sörjde de med en mycket stor och sorglig klagan; Josef höll en sju dagars sorgeperiod för sin far.

¹¹När kananéerna som bodde där såg sorgen vid tröskplatsen vid Atad, sade de: "Detta är en högtidlig sorg för egyptierna." Därför fick platsen namnet Abel Misraim, som är bortom Jordan.

¹²Så gjorde Jakobs söner för honom som han hade instruerat dem:

¹³De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på fältet vid Machpela, mittemot Mamre, som Abraham hade köpt tillsammans med fältet som en begravningsplats från Efron hetiten.

¹⁴Efter att ha begravt sin far återvände Josef till Egypten, tillsammans med sina bröder och alla som hade gått upp med honom för att begrava hans far.

¹⁵När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: "Tänk om Josef hyser agg mot oss och hämnas för allt det onda vi gjorde mot honom?"

¹⁶Därför sände de bud till Josef och sade: "Din far gav denna befallning innan han dog:

¹⁷‘Så här ska ni säga till Josef: Jag ber dig, förlåt dina bröders överträdelser och deras synd, för de behandlade dig illa.’ Förlåt nu överträdelserna hos din fars Guds tjänare.” Josef grät när de talade till honom.

¹⁸Sedan kom också hans bröder och föll ner inför honom och sade: "Se, vi är dina tjänare."

¹⁹Men Josef sade till dem: "Var inte rädda, för är jag i Guds ställe?

²⁰Ni tänkte ont mot mig, men Gud använde det till det goda, för att åstadkomma det som nu sker, räddandet av många liv.

²¹Så var inte rädda. Jag ska sörja för er och era små.” Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.

²²Josef stannade kvar i Egypten, han och hans fars hushåll. Han levde till han blev hundratio år gammal.

²³Han såg tredje generationen av Efraims barn, och även barnen till Makir, Manasses son, föddes på Josefs knän.

²⁴Josef sade till sina bröder: "Jag är nära att dö, men Gud ska säkert komma till er hjälp och föra er upp från detta land till det land Han lovade med ed till Abraham, Isak och Jakob."

²⁵Sedan fick Josef Israels söner att svära en ed och sade: "Gud ska säkert komma till er hjälp, och ni måste föra mina ben upp från denna plats."

²⁶Så gick Josef bort vid hundratio års ålder, och efter att de balsamerade honom, placerades han i en kista i Egypten.