1 Moseboken 8

¹Men Gud kom ihåg Noa och alla djuren och boskapen som var med honom i arken, och Han sände en vind över jorden, vilket fick vattnet att sjunka.

²Djupets källor och himlens flodportar stängdes, och regnet från himlen hölls tillbaka.

³Vattnet sjönk stadigt från jorden, och vid slutet av etthundrafemtio dagar hade vattnet minskat.

⁴På den sjuttonde dagen i den sjunde månaden lade sig arken på Ararats berg.

⁵Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden, och på den första dagen i den tionde månaden blev bergstopparna synliga.

⁶Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret på arken som han hade byggt.

⁷Han sände ut en korp, och den flög fram och tillbaka tills vattnet hade torkat upp från jorden.

⁸Sedan sände han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit från markens yta.

⁹Men duvan fann ingen plats att vila sin fot, så den återvände till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande jordens yta. Han sträckte ut sin hand, tog duvan och förde den tillbaka in i arken.

¹⁰Han väntade ytterligare sju dagar och sände ut duvan från arken en gång till.

¹¹Duvan återvände till honom på kvällen, och där i dess näbb fanns ett nyplockat olivblad. Så Noa visste att vattnet hade sjunkit från jorden.

¹²Han väntade ytterligare sju dagar och sände ut duvan igen, men den återvände inte till honom.

¹³I det sexhundraförsta året, på den första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat upp från jorden. Noa tog bort täckningen från arken och såg att markens yta var torr.

¹⁴På den tjugosjunde dagen i den andra månaden var jorden helt torr.

¹⁵Gud talade då till Noa och sade,

¹⁶"Lämna arken, du och din hustru, dina söner och dina söners hustrur med dig.

¹⁷För ut alla levande varelser som är med dig—fåglarna, djuren och alla varelser som rör sig på marken—så att de kan föröka sig rikligt på jorden, och vara fruktsamma och föröka sig."

¹⁸Således lämnade Noa med sina söner, sin hustru och sina söners hustrur.

¹⁹Varje djur, varje krälande varelse och varje fågel, allt som rör sig på jorden, gick ut ur arken, en art efter en annan.

²⁰Sedan byggde Noa ett altare åt Herren och tog några av alla rena djur och fåglar och offrade brännoffer på altaret.

²¹Herren kände den behagliga doften och sade till sig själv, "Aldrig mer skall jag förbanna marken för människornas skull, även om varje tanke i människans hjärta är ond från ungdomen. Inte heller skall jag någonsin mer förgöra alla levande varelser som jag har gjort.

²²Så länge jorden består, skall sådd och skörd, kyla och värme, sommar och vinter, dag och natt inte upphöra."