Jesaja 14

¹Herren ska visa barmhärtighet mot Jakob och återigen välja Israel, och bosätta dem i deras eget land. Främlingar ska ansluta sig till dem och förena sig med Jakobs hus.

²Folken ska följa dem och föra dem till deras plats, och Israels hus ska äga dem i Herrens land som manliga och kvinnliga tjänare. De ska fånga sina fångvaktare och härska över sina förtryckare.

³Den dag Herren ger dig vila från ditt lidande, tumult och det hårda arbete i vilket du var förslavad,

⁴ska du recitera detta ordspråk mot kungen av Babylon: "Hur har förtryckaren upphört, hur har hans raseri tagit slut!"

⁵Herren har krossat de ondas stav, härskarnas spira,

⁶som slog folken i vrede med oavbrutna slag, och kuvade nationer i vrede med obeveklig förföljelse.

⁷Hela jorden är i vila och stillhet; de brister ut i sång.

⁸Till och med enarna och cedrarna i Libanon gläder sig över dig och säger: "Nu när du har blivit lagd låg, kommer ingen skogshuggare mot oss."

⁹Dödens rike nedanför är upprört för att möta dig vid din ankomst; det väcker de avlidnas andar, alla jordens ledare; det reser alla nationernas kungar från deras troner.

¹⁰De ska alla svara och säga till dig: "Du har också blivit svag som vi; du har blivit som vi."

¹¹Din prakt och ljudet av dina harpor har förts ner till graven; maskar är utbredda under dig, och maskar täcker dig.

¹²Hur har du fallit från himlen, lysande stjärna, gryningens son! Du har blivit kastad ner till jorden, du som en gång lade lågt nationerna!

¹³Du sade i ditt hjärta: "Jag ska stiga upp till himlarna; jag ska resa min tron över Guds stjärnor; jag ska sitta på församlingens berg, på de yttersta höjderna i norr.

¹⁴Jag ska stiga över molnen; jag ska göra mig lik den Högste."

¹⁵Men du är nedförd till dödsriket, till avgrundens djup.

¹⁶De som ser dig ska stirra på dig, de ska begrunda ditt öde: "Är detta mannen som fick jorden att darra, som skakade kungariken,

¹⁷som gjorde världen till en ödemark, som störtade dess städer och inte lät sina fångar återvända hem?"

¹⁸Alla nationernas härskare vilar i ära, var och en i sin egen grav.

¹⁹Men du är utkastad ur din grav som en avvisad gren, täckt med de slagna, de som genomborrats av svärdet, som sjunker ner till avgrundens stenar, som ett trampat lik.

²⁰Du kommer inte att förenas med dem i begravningen, för du har förstört ditt land och dödat ditt folk. Må de ogudaktigas avkomma aldrig nämnas igen.

²¹Förbered en plats för att slakta hans barn för deras förfäders synder; de får inte resa sig för att ärva landet och fylla jorden med sina städer.

²²"Jag ska resa mig mot dem," förklarar Herren Sebaot, "och utrota från Babylon namn och överlevande, avkomma och ättlingar," förklarar Herren.

²³"Jag ska förvandla henne till en plats för ugglor och till träsk; jag ska sopa bort henne med förödelsens kvast," förklarar Herren Sebaot.

²⁴Herren Sebaot har svurit: "Sannerligen, som jag har planerat, så ska det bli, och som jag har beslutat, så ska det stå fast.

²⁵Jag ska krossa assyriern i mitt land; på mina berg ska jag trampa ner honom. Hans ok ska tas bort från mitt folk, och hans börda från deras axlar."

²⁶Detta är planen som har utarbetats mot hela jorden; detta är handen som är utsträckt över alla nationer.

²⁷För Herren Sebaot har beslutat, och vem kan hindra det? Hans hand är utsträckt, och vem kan vända den tillbaka?

²⁸Det år kung Ahas dog kom denna profetia:

²⁹Gläd er inte, alla ni filistéer, att staven som slog er är bruten; från roten av den ormen ska en huggorm komma fram, dess frukt ska vara en snabb, giftig orm.

³⁰De fattigaste ska finna bete, och de behövande ska ligga ner i säkerhet. Men jag ska förstöra din rot genom svält; den ska döda dina överlevande.

³¹Jämra er, ni portar! Ropa ut, ni stad! Smält bort, alla ni filistéer! Ett rökmoln kommer från norr, och det finns ingen eftersläntrare i dess led.

³²Vilket svar ska ges till den nationens sändebud? "Herren har grundat Sion, och i henne ska hans folks plågade finna tillflykt."