Jesaja 49

¹Lyssna på mig, ni öar; ge akt, ni avlägsna folk: Herren kallade mig från moderlivet; från min moders kropp nämnde han mitt namn.

²Han gjorde min mun lik en vass svärd, i skuggan av sin hand dolde han mig; han gjorde mig till en slipad pil och gömde mig i sitt koger.

³Han sade till mig: "Du är min tjänare, Israel, genom vilken jag ska visa min härlighet."

⁴Men jag sade: "Jag har arbetat förgäves; jag har förbrukat min styrka för ingenting och fåfänglighet. Ändå är min rätt hos Herren, och min lön är hos min Gud."

⁵Och nu säger Herren— han som formade mig i moderlivet till sin tjänare för att föra Jakob tillbaka till honom och samla Israel till sig, för jag är ärad i Herrens ögon och min Gud är min styrka—

⁶han säger: "Det är för litet för dig att vara min tjänare för att återställa Jakobs stammar och föra tillbaka Israels bevarade. Jag ska också göra dig till ett ljus för nationerna, så att min frälsning når till jordens ändar."

⁷Så säger Herren— Israels Återlösare och Helige— till den som är föraktad och avskydd av nationen, till härskarnas tjänare: "Kungar ska se och resa sig, furstar ska böja sig, på grund av Herren, som är trofast, Israels Helige, som har utvalt dig."

⁸Så säger Herren: "I nådens tid ska jag svara dig, och på frälsningens dag ska jag hjälpa dig; jag ska bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, för att återställa landet och fördela dess ödelagda arv,

⁹för att säga till de fångna, 'Kom ut,' och till dem i mörkret, 'Visa er.' De ska beta vid vägarna och finna betesmark på alla karga höjder.

¹⁰De ska varken hungra eller törsta, och den brännande hettan eller solen ska inte slå ner på dem. Han som har medlidande med dem ska leda dem och föra dem vid vattenkällor.

¹¹Jag ska förvandla alla mina berg till vägar, och mina vägar ska höjas.

¹²Se, de ska komma från fjärran— några från norr, några från väster, och några från landet Aswan."

¹³Ropa av glädje, ni himlar; fröjda er, ni jord; brist ut i sång, ni berg! För Herren tröstar sitt folk och ska ha medlidande med sina plågade.

¹⁴Men Sion klagade, "Herren har lämnat mig; Herren minns mig inte längre."

¹⁵"Kan en mor glömma sitt ammande barn och inte ha medlidande med det barn hon fött? Även om hon skulle glömma, kommer jag inte att glömma dig!

¹⁶Se, jag har skrivit ditt namn i mina händer; dina murar är alltid inför mig.

¹⁷Dina barn skyndar tillbaka, och de som ödelade dig ska lämna dig.

¹⁸Lyft dina ögon och se dig omkring; alla dina barn samlas och kommer till dig. Så sant jag lever," säger Herren, "du ska bära dem alla som smycken; du ska pryda dig med dem, som en brud.

¹⁹Även om du var ödelagd och ödelagd och ditt land låg i ruiner, nu ska du vara för trång för ditt folk, och de som slukade dig ska vara långt borta.

²⁰De barn som föddes under din sorg ska ändå säga i din hörsel, 'Denna plats är för trång för oss; ge oss mer utrymme att bo i.'

²¹Då ska du säga i ditt hjärta, 'Vem har fött mig dessa? Jag var berövad och ofruktsam; jag var förvisad och förkastad. Vem har uppfostrat dessa? Jag var helt ensam, men dessa—varifrån har de kommit?'"

²²Så säger Herren Gud: "Se, jag ska kalla på nationerna, jag ska lyfta min fana för folken; de ska föra dina söner i sina armar och bära dina döttrar på sina axlar.

²³Kungar ska vara dina fosterfäder, och deras drottningar dina ammande mödrar. De ska böja sig inför dig med sina ansikten mot marken; de ska slicka dammet vid dina fötter. Då ska du veta att jag är Herren; de som hoppas på mig ska inte bli besvikna."

²⁴Kan bytet tas från krigare, eller fångar befrias från de våldsamma?

²⁵Men detta säger Herren: "Ja, fångar kan tas från krigare, och byte återtas från de våldsamma; jag ska kämpa mot dem som kämpar mot dig, och dina barn ska jag rädda.

²⁶Jag ska få dina förtryckare att äta sitt eget kött; de ska bli berusade på sitt eget blod, som av sött vin. Då ska hela mänskligheten veta att jag, Herren, är din Frälsare, din Återlösare, Jakobs Mäktige."