Jesaja 6

¹Det år då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en tron, hög och upphöjd, och släpet av hans mantel fyllde templet.

²Ovanför honom stod seraferna, var och en hade sex vingar: med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter, och med två flög de.

³Och de ropade till varandra och sade: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.”

⁴Vid ljudet av deras röster skakade trösklarnas grundvalar, och templet blev fyllt av rök.

⁵Då sade jag: ”Ve mig, för jag är förlorad! För jag är en man med orena läppar, och jag bor bland ett folk med orena läppar; för mina ögon har sett Kungen, Herren Sebaot.”

⁶Då flög en av seraferna till mig med ett glödande kol i handen, som han hade tagit med en tång från altaret.

⁷Han rörde vid min mun med det och sade: ”Se, detta har rört vid dina läppar; din skuld är borttagen och din synd är försonad.”

⁸Sedan hörde jag Herrens röst säga: ”Vem skall jag sända, och vem vill gå för oss?” Och jag sade: ”Här är jag. Sänd mig!”

⁹Han sade: ”Gå och säg till detta folk: ’Ni skall höra och höra, men aldrig förstå; ni skall se och se, men aldrig uppfatta.’

¹⁰Gör detta folks hjärta hårt, gör deras öron tunga, och tillslut deras ögon; så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron, förstår med sina hjärtan, och vänder om och blir helade.”

¹¹Då frågade jag: ”Hur länge, Herre?” Och han svarade: ”Tills städerna är ödelagda och utan invånare, husen är övergivna och fälten är förstörda och ödelagda,

¹²tills Herren har fört bort folket långt bort, och landet är fullständigt öde.

¹³Och även om en tiondel finns kvar i det, skall det återigen bli utsatt för bränning, som en terebint eller en ek vars stubbe finns kvar när den fälls. Den heliga säden är dess stubbe.”