Job 10

¹“I sorg avskyr jag mitt liv; därför kommer jag att uttrycka mitt klagomål fritt; och jag kommer att tala i min själs bitterhet.

²Jag kommer att fråga Gud, ‘Fördöm mig inte; Hjälp mig förstå varför Du anklagar mig.

³Är det rätt för Dig att förtrycka, Att förkasta Ditt händers verk, Och att se gynnsamt på de ondas plan?

⁴Har Du ögon som en människa, Eller ser Du som människan ser?

⁵Är Dina dagar som en dödligs, Eller Dina år som en mans,

⁶Att Du skulle söka efter mina fel Och undersöka efter varje min synd?

⁷Trots att Du vet att jag inte är skyldig, Och det finns ingen som kan rädda mig från Din hand.

⁸‘Dina händer formade mig och gjorde mig, Skulle Du nu vända Dig för att förgöra mig?

⁹Kom ihåg att Du gjorde mig som lera; Och skulle Du vända mig till stoft igen?

¹⁰Formade Du mig inte som mjölk, Och stelnade mig som ost;

¹¹Täckte mig med hud och kött, Och vävde mig samman med ben och senor?

¹²Du har gett mig liv och godhet; Och Din omsorg har bevarat min ande.

¹³Ändå har Du gömt dessa saker i Ditt hjärta; Jag vet att detta är inom Dig:

¹⁴Om jag syndar, då skulle Du lägga märke till mig, Och inte frikänna mig från min skuld.

¹⁵Om jag är ond, ve mig! Men om jag är rättfärdig, vågar jag inte lyfta mitt huvud. Jag är full av skam och medveten om min elände.

¹⁶Skulle mitt huvud höjas högt, skulle Du jaga mig som ett lejon, Och återigen visa Din makt mot mig.

¹⁷Du förnyar Dina vittnen mot mig Och ökar Din vrede mot mig; Svårighet efter svårighet kommer över mig.

¹⁸Varför har Du då fört mig ut ur livmodern? Om jag ändå hade dött, och inget öga hade sett mig!

¹⁹Jag skulle ha varit som om jag inte hade varit, Förd från livmodern till graven.’

²⁰Är inte mina dagar få? Sluta, lämna mig ifred, så att jag kan ha lite glädje

²¹Innan jag går—och jag skall inte återvända— Till mörkrets och djupa skuggans rike,

²²Landet av fullständig dysterhet, som mörker självt, Av djup skugga utan ordning, Där även ljuset är som mörker.”