Job 14

¹”Människor, födda av kvinnor, Har korta liv och är fyllda med bekymmer.

²Som en blomma, spirar de och vissnar, De flyr också som en skugga och består inte.

³Du iakttar dem också noga Och ställer dem inför dom med Dig själv.

⁴Vem kan bringa renhet ur orenhet? Ingen kan!

⁵Eftersom deras dagar är bestämda, Antalet av deras månader är känt för Dig; Och Du har satt deras gränser som de inte kan överskrida.

⁶Vänd Din blick från dem så att de kan få vila, Tills de fullbordar sin dag som en lejd arbetare.

⁷”För det finns hopp för ett träd, Om det huggs ner, att det ska skjuta upp igen, Och dess skott ska inte misslyckas.

⁸Även om dess rot blir gammal i marken, Och dess stubbe dör i den torra jorden,

⁹Vid doften av vatten ska det blomstra Och skicka ut grenar som en ung planta.

¹⁰Men när en person dör och ligger lågt, En person går bort, och var är de?

¹¹Som vatten försvinner från havet, Och en flod blir torr och förtorkad,

¹²Så lägger sig människor ner och reser sig inte. Tills himlarna inte längre finns, Ska de inte vakna eller väckas från sin sömn.

¹³”Åh att Du skulle gömma mig i Sheol, Att Du skulle dölja mig tills Din vrede avtar, Att Du skulle sätta en tid för mig och minnas mig!

¹⁴Om en person dör, kommer de att leva igen? Alla mina mödosamma dagar ska jag vänta Tills min förnyelse kommer.

¹⁵Du ska kalla, och jag ska svara Dig; Du ska längta efter Ditt händers verk.

¹⁶För nu räknar Du mina steg, Du vakar inte över min synd.

¹⁷Min överträdelse är förseglad i en påse, Och Du täcker över min missgärning.

¹⁸”Men ett berg kollapsar och smulas sönder, Och en klippa flyttas från sin plats;

¹⁹Vatten eroderar stenar, Dess strömmar sköljer bort jordens jord; Så förminskar Du en människas hopp.

²⁰Du övervinner dem ständigt och de går bort; Du förändrar deras utseende och sänder dem bort.

²¹Deras barn når ära, men de vet det inte; Eller de blir obetydliga, och de uppfattar det inte.

²²Dock känner deras kropp smärta, Och deras själ sörjer över det.”