Job 17

¹“Min ande är krossad, mina dagar är släckta, Graven väntar på mig.

²Visst är hånare med mig, Och mitt öga ser på deras provokation.

³Lägg ner ett löfte för mig hos Dig; Vem finns det som blir min borgenär?

⁴Ty Du har hållit deras hjärta borta från förståelse, Därför kommer Du inte att upphöja dem.

⁵Den som förråder vänner för en del av bytet, Hans barns ögon ska förgås.

⁶Ändå har Han gjort mig till ett ordspråk bland folket, Och jag är en som folk spottar på.

⁷Mitt öga har också blivit dimmigt av sorg, Och alla mina kroppsdelar är som en skugga.

⁸De rättfärdiga kommer att bli förvånade över detta, Och de oskyldiga kommer att resa sig mot de gudlösa.

⁹Ändå kommer den rättfärdige att förbli ståndaktig på sin väg, Och den som har rena händer blir allt starkare.

¹⁰Men återvänd, alla ni, jag ber, För jag finner ingen vis man bland er.

¹¹Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, Mitt hjärtas önskningar.

¹²De förvandlar natt till dag och säger, 'Ljuset är nära,' i mörkrets närvaro.

¹³Om jag ser till Sheol som mitt hem, Jag breder ut min bädd i mörkret;

¹⁴Jag ropar till graven, 'Du är min far'; Till masken, 'min mor och min syster.'

¹⁵Var är då mitt hopp? Och vem ser något hopp för mig?

¹⁶Ska det sjunka ner med mig till Sheol? Ska vi tillsammans gå ner i stoftet?”