Job 29

¹Då tog Job åter upp sitt tal och sade,

²"Om jag ändå kunde vara som i forna månader, Som i de dagar då Gud vakade över mig;

³När hans lampa lyste över mig, Och genom hans ljus vandrade jag i mörkret;

⁴Precis som jag var i min ungdoms dagar, När Guds beskydd var över mitt tält;

⁵När den Allsmäktige fortfarande var med mig, Och mina barn omgav mig;

⁶När mina steg badade i smör, Och klippan flödade med oljeströmmar för mig!

⁷När jag gick till stadsporten, När jag tog min plats på torget,

⁸De unga männen såg mig och drog sig tillbaka, Och de gamla männen reste sig och stod.

⁹Ledarna upphörde att tala Och lade sina händer på sina munnar;

¹⁰De ädlas röster tystnade, Och deras tungor fastnade vid gommen.

¹¹Ty när ett öra hörde, kallade det mig välsignad, Och när ett öga såg, vittnade det om mig,

¹²Eftersom jag befriade den fattige som ropade på hjälp, Och den föräldralöse som inte hade någon stödjare.

¹³Den döendes välsignelse kom över mig, Och jag fick änkans hjärta att sjunga av glädje.

¹⁴Jag bar rättfärdighet, och den klädde mig; Min rättvisa var som en mantel och ett pannband.

¹⁵Jag var en vägvisare för de blinda, Och ett stöd för de lama.

¹⁶Jag var en far för de behövande, Och jag undersökte det fall jag inte kände till.

¹⁷Jag krossade de ondas käkar, Och räddade bytet från deras tänder.

¹⁸Då tänkte jag, 'Jag ska dö i mitt bo, Och jag ska föröka mina dagar som sanden.

¹⁹Mina rötter sprider sig till vattnet, Och dagg ligger på mina grenar hela natten.

²⁰Min ära är alltid färsk hos mig, Och min båge förnyas i min hand.'

²¹Till mig lyssnade de och väntade, Och förblev tysta för mitt råd.

²²Efter mina ord talade de inte igen, Och mitt tal lade sig över dem.

²³De väntade på mig som på regnet, Och öppnade sina munnar som för vårregnet.

²⁴Jag log mot dem när de inte trodde, Och de såg inte på ljuset i mitt ansikte ovänligt.

²⁵Jag bestämde deras kurs och satt som ledare, Och bodde som en kung bland trupperna, Som en som tröstade de sörjande.