Job 30

¹"Men nu hånar de mig, de som är yngre än jag, Vars fäder jag inte skulle ha placerat med mina hjordars hundar.

²Vad nytta hade jag av deras händers styrka? Deras kraft hade lämnat dem.

³Av fattigdom och hunger är de utmärglade— De som gnager den torra marken om natten i förödelse och ödeläggelse,

⁴Som samlar saltört vid buskarna, Och vars mat är roten av ginstbusken.

⁵De drivs bort från samhället; Folk ropar mot dem som mot en tjuv,

⁶Så att de bor i öde dalar, I jordens och klippornas hålor.

⁷Bland buskarna klagar de; Under ogräset tränger de ihop sig.

⁸Söner av dårar, till och med söner av namnlösa, De har drivits bort från landet.

⁹Och nu har jag blivit deras åtlöje, Och jag har blivit ett ordspråk för dem.

¹⁰De avskyr mig och håller sig på avstånd från mig, Och de avstår inte från att spotta mig i ansiktet.

¹¹Eftersom Han har lossat sin bågsträng och plågat mig, Har de kastat av sig återhållsamhet i min närvaro.

¹²På högra sidan reser sig deras skara; De tränger undan mina fötter och bygger upp mot mig sina fördärvsvägar.

¹³De stör min väg, De drar nytta av mitt fall; Ingen håller dem tillbaka.

¹⁴De kommer över mig som en bräsch i väggen; De avancerar i stormen.

¹⁵Plötsliga fasor vänds mot mig; De jagar min ära som vinden, Och min välgång har försvunnit som ett moln.

¹⁶Och nu är min själ utgjuten inom mig; Lidandets dagar har överväldigat mig.

¹⁷Om natten genomborrar det mina ben inom mig, Och mina obevekliga smärtor vilar inte.

¹⁸Av en stor kraft förvrängs mitt plagg; Det binder mig som kragen på min rock.

¹⁹Han har kastat mig i dyn, Och jag är reducerad till stoft och aska.

²⁰Jag ropar till Dig om hjälp, men Du svarar inte; Jag står upp, och Du vänder Din blick mot mig.

²¹Du har blivit hård mot mig; Med Din hands styrka förföljer Du mig.

²²Du lyfter mig upp till vinden och låter mig rida på den, Och Du sprider mig i stormen.

²³För jag vet att Du kommer att föra mig till döden, Och till mötets hus för alla levande.

²⁴Men sträcker man inte ut sin hand i en ruinhög, Eller ropar i sin olycka därför på hjälp?

²⁵Har jag inte gråtit för den som är i nöd? Var inte min själ bedrövad för den behövande?

²⁶När jag hoppades på gott, kom ont; När jag väntade på ljus, kom mörker.

²⁷Mina inre organ är i uppror och är aldrig stilla; Lidandets dagar konfronterar mig.

²⁸Jag vandrar omkring i sorg utan tröst; Jag står upp i församlingen och ber om hjälp.

²⁹Jag har blivit lik schakaler, Och en följeslagare till strutsar.

³⁰Min hud har blivit mörk på mig, Och mina ben brinner av feber.

³¹Således är min harpa stämd till sorg, Och min flöjt till klagans ljud.