Job 32

¹Så upphörde de tre männen att svara Job, för han var rättfärdig i sina egna ögon.

²Men Elihu, son till Barakel från Buz, av Rams släkt, blev upprörd på Job för att han rättfärdigade sig själv snarare än Gud.

³Hans vrede tändes också mot de tre vännerna, eftersom de inte hade funnit något svar för att vederlägga Job, men ändå hade fördömt honom.

⁴Elihu hade avhållit sig från att tala till Job eftersom de var äldre än han.

⁵Men när Elihu såg att de tre männen inte hade fler svar, tändes hans vrede.

⁶Så förklarade Elihu, son till Barakel från Buz: "Jag är ung i år, och ni är gamla; därför var jag blyg och avstod från att uttrycka mina tankar.

⁷Jag tänkte, 'Låt åldern tala, och låt många år ge visdom.'

⁸Men det är anden i en person, den Allsmäktiges andedräkt, som ger förståelse.

⁹Det är inte bara de äldre som är visa, inte heller är det endast de gamla som förstår rättvisa.

¹⁰Därför säger jag: 'Hör mig; jag ska också dela med mig av vad jag vet.'

¹¹Jag väntade på era ord, jag lyssnade på ert övervägda tal, medan ni letade efter vad ni skulle säga.

¹²Jag gav er min fulla uppmärksamhet. Ändå har ingen av er bevisat att Job har fel; ingen har besvarat hans argument.

¹³Därför, hävda inte, 'Vi har upptäckt visdom; låt Gud, inte människa, besegra honom.'

¹⁴Men Job har inte riktat sina ord mot mig, och jag kommer inte att svara honom med era argument.

¹⁵De är förvirrade och har slutat svara; orden har lämnat dem.

¹⁶Ska jag vänta, nu när de är tysta, nu när de står utan svar?

¹⁷Jag ska också säga mitt; jag ska också dela mina tankar.

¹⁸För jag är fylld av ord, och anden inom mig driver mig att tala.

¹⁹Inombords är jag som vin utan ventil, som nya vinsäckar redo att spricka.

²⁰Jag måste tala för att finna lättnad; jag måste öppna mina läppar och svara.

²¹Jag ska inte visa partiskhet, inte heller ska jag smickra någon människa.

²²För jag vet inte hur man smickrar; om jag gjorde det, skulle min Skapare snabbt ta mig bort.