Klagovisorna 1

¹Hur ensam sitter inte staden, en gång full av folk! Hon har blivit som en änka, en gång stor bland nationerna. Hon som var en prinsessa bland provinserna har blivit en tjänare.

²Hon gråter bittert om natten, hennes tårar rinner nerför hennes kinder. Hon har ingen som tröstar henne bland alla sina älskare. Alla hennes vänner har handlat svekfullt mot henne; de har blivit hennes fiender.

³Juda har gått i exil, lider av plåga och hårt slaveri. Hon bor bland nationerna men finner ingen viloplats. Alla hennes förföljare har hunnit ifatt henne mitt i hennes nöd.

⁴Vägarna till Sion sörjer, för ingen kommer till hennes bestämda högtider. Alla hennes portar är öde; hennes präster suckar, hennes unga kvinnor är oroliga, och hon själv är i bitter ångest.

⁵Hennes motståndare har blivit hennes herrar, hennes fiender lever i lugn. Herren har fört henne sorg på grund av hennes många överträdelser. Hennes barn har gått i fångenskap, bortförda av fienden.

⁶All prakt har försvunnit från dottern Sion. Hennes ledare är som hjortar som inte finner bete; de har flytt utan styrka inför förföljaren.

⁷I hennes nöd och hemlöshet minns Jerusalem alla de skatter som var hennes i forna dagar. När hennes folk föll i fiendens händer fanns ingen som hjälpte henne. Hennes motståndare såg henne och skrattade åt hennes fall.

⁸Jerusalem har syndat svårt och blivit oren. Alla som hedrade henne föraktar henne, för de har sett hennes nakenhet; hon själv suckar och vänder sig bort.

⁹Hennes orenhet klibbar vid hennes kläder; hon tänkte inte på sin framtid. Hennes fall var förbluffande; det fanns ingen som tröstade henne. "Se, Herre, på min plåga, för fienden har segrat."

¹⁰Motståndaren har lagt händerna på alla hennes dyrbara ting; hon har sett nationerna gå in i hennes helgedom—de som Du förbjöd att gå in i Din församling.

¹¹Alla hennes folk suckar när de söker efter bröd; de har bytt sina skatter mot mat för att överleva. "Se, Herre, och betänk, för jag är föraktad."

¹²"Är det inget för er, alla ni som går förbi? Se och betrakta om det finns någon sorg som min sorg, som Herren har tillfogat mig på sin vredes dag.

¹³Från höjden sände Han eld in i mina ben, och den segrade över dem. Han spred ett nät för mina fötter och vände mig tillbaka. Han har gjort mig öde, svag hela dagen.

¹⁴Mitt överträdelses ok är bundet av Hans hand; de är sammanflätade. De har kommit över min nacke; Han har tömt min styrka. Herren har överlämnat mig till dem jag inte kan stå emot.

¹⁵Herren har förkastat alla mina mäktiga män; Han har kallat en här mot mig för att krossa mina unga män. Herren har trampat som i en vinpress Jungfru dottern av Juda.

¹⁶För dessa saker gråter jag; mina ögon flödar över av tårar. Det finns ingen nära att trösta mig, ingen att återställa min ande. Mina barn är utblottade för fienden har segrat."

¹⁷Sion sträcker ut sina händer, men det finns ingen som tröstar henne. Herren har befallt angående Jakob att hans grannar blir hans motståndare; Jerusalem har blivit en oren sak bland dem.

¹⁸"Herren är rättfärdig, ändå har jag gjort uppror mot Hans befallning. Lyssna, alla ni folk; se på mitt lidande. Mina unga män och unga kvinnor har gått i fångenskap.

¹⁹Jag kallade på mina allierade, men de förrådde mig. Mina präster och äldste gick under i staden medan de sökte mat för att uppehålla sina liv.

²⁰Se, Herre, hur bedrövad jag är! Jag är i kval inombords, och mitt hjärta är omvänt, för jag har varit mycket upprorisk. Utanför berövar svärdet; inuti är det som döden.

²¹Mitt suckande är känt för alla, men det finns ingen som tröstar mig. Alla mina fiender är medvetna om min nöd; de gläds åt vad Du har gjort. Må Du föra den dag Du har förkunnat så att de kan bli som jag.

²²Låt all deras ondska komma inför Dig; behandla dem som Du har behandlat mig för alla mina överträdelser. Mina suckar är många, och mitt hjärta är svagt."