Klagovisorna 2

¹Hur har Herren i sin vrede höljt dotter Sion med ett moln! Han har kastat Israels härlighet från himlen till jorden och har inte kommit ihåg sin fotpall på sin vredes dag.

²Herren har utan förskoning ödelagt alla Jakobs boningar; i sin vrede har han rivit ner dotter Judas fästen. Han har förnedrat hennes rike och dess ledare till marken.

³I häftig vrede har han brutit av hela Israels makt. Han har dragit tillbaka sin högra hand inför fienden och har brunnit i Jakob som en förtärande eld på alla sidor.

⁴Han har spänt sin båge som en fiende; hans högra hand är beredd som en motståndare. Han har dödat allt som var ljuvligt för ögat; i dotter Sions tält har han utgjutit sin vrede som eld.

⁵Herren har blivit som en fiende; han har slukat Israel. Han har slukat alla hennes palats och förstört hennes fästningar, och har mångfaldigat sorg och klagan för dotter Juda.

⁶Han har ödelagt sin tabernakel som en föraktad trädgård; han har förstört sin mötesplats. Herren har fått Sion att glömma sina bestämda högtider och sabbater, och i sin häftiga vrede har han förkastat både kung och präst.

⁷Herren har förkastat sitt altare och övergivit sin helgedom. Han har överlämnat murarna av hennes palats i fiendens händer; de har fört ett oväsen i Herrens hus som på en högtidsdag.

⁸Herren beslöt att förstöra dotter Sions mur. Han sträckte ut en mätsnöre och höll inte tillbaka sin hand från att bringa förödelse. Han fick vallarna och murarna att klaga; de förföll tillsammans.

⁹Hennes portar har sjunkit ner i marken; han har krossat och brutit hennes bommar. Hennes kung och hennes furstar är i landsflykt bland folken; lagen finns inte mer, och hennes profeter får inga syner från Herren.

¹⁰De äldste av dotter Sion sitter på marken i tystnad; de har strött stoft på sina huvuden och klätt sig i säcktyg. Jerusalems unga kvinnor har böjt sina huvuden mot marken.

¹¹Mina ögon förgås av tårar, min ande är djupt oroad; mitt hjärta är utgjutet på marken på grund av mitt folks förstörelse, när barn och spädbarn svimmar på stadens gator.

¹²De ropar till sina mödrar: "Var finns bröd och vin?" medan de svimmar som sårade på stadens gator, medan deras liv rinner bort i deras mödrars armar.

¹³Vad kan jag säga till dig? Med vad kan jag jämföra dig, dotter Jerusalem? Vad kan jag likna dig vid för att trösta dig, jungfru dotter Sion? Din förstörelse är så stor som havet. Vem kan hela dig?

¹⁴Dina profeters syner var falska och bedrägliga; de avslöjade inte din synd för att avvärja din fångenskap. De profetior de gav dig var vilseledande och värdelösa.

¹⁵Alla som går förbi klappar händerna åt dig; de hånar och skakar sina huvuden åt dotter Jerusalem: "Är detta staden som kallades skönhetens fulländning, hela jordens glädje?"

¹⁶Alla dina fiender gapar stort mot dig; de väser och gnisslar tänder och säger: "Vi har slukat henne. Detta är dagen vi har väntat på; vi har levt för att se det."

¹⁷Herren har gjort vad han planerade; han har fullbordat sitt ord som han bestämde för länge sedan. Han har rivit ner dig utan förskoning, han har låtit fienden triumfera över dig, han har upphöjt dina fienders makt.

¹⁸Folkets hjärtan ropar till Herren. O mur av dotter Sion, låt dina tårar flöda som en flod dag och natt; ge dig ingen vila, låt dina ögon inte få någon ro.

¹⁹Stig upp, ropa ut i natten, vid början av nattvakterna; utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte. Lyft upp dina händer till honom för dina barns liv, som svimmar av hunger vid varje gatuhörn.

²⁰Se, Herre, och betänk: Vem har du någonsin behandlat så här? Ska kvinnor äta sina avkommor, de barn de har vårdat? Ska präst och profet bli dräpta i Herrens helgedom?

²¹Unga och gamla ligger tillsammans i gatans stoft; mina unga män och unga kvinnor har fallit för svärdet. Du har dödat dem på din vredes dag; du har slaktat dem utan förskoning.

²²Som på en festdag kallade du skräck från alla sidor mot mig; på Herrens vredes dag undkom ingen eller överlevde; dem jag vårdade och fostrade har min fiende förgjort.